Blogg

Om skilda världar. Inte tv-serien.

Två lag från samma stad men med olika färg på tröjorna. Färger som just nu säger mycket om tillstånden i klubbarna. I alla fall om man, som jag, gillar att ta det världsliga med det symbolistiska. Ystads IF är som sina tröjor bleka som novemberhimlen, ett tjugotal sjuklingar utan självförtroende. IFK Ystad brinner av passion, spelglädje och målaptit. Den röda färgen på tröjorna verkar ha färgat av sig på kinderna, för visst ser IFK-killarna betydligt friskare ut än sina vita kollegor?

Vi börjar väl med det roliga. IFK mötte tabelltrean Warta i lördags och bokstavligt talat sprang ifrån dem i andra halvlek. Det var mycket som imponerade på mig, men det som lyser starkare än allt annat är naturligtvis lagets anfallsspel. Man har många alternativ på niometer, en mittsexa i Joseph Azizi med närmast alpin utvecklingskurva, samt säkra kantspelare som gärna tar en rövare i försvaret när det vankas kontring. Var det något mer…hmm…jo visst ja, Jim Gottfridsson är Gud.

Ja, kan miljarder människor i världen tro på Jesus, Allah, Buddha, Brahma eller någon annan skäggig snubbe med oljat munläder så kan väl jag få tro på Jim Gottfridsson.
En smula överdrivet kan man tycka, men låt oss ändå titta på vad vi läser in i gudsbegreppet. Gud för mig är något maktfullkomligt, och Jim Gottfridsson i årets allsvenska är i högsta grad maktfullkomlig. Han gör vad han vill, när han vill och det ser förbannat lätt ut. Folk säger att han skjuter löst men varför ska han skjuta hårdare när målvakten står i det andra hörnet?

Det måste tyvärr påpekas att allsvenskan skiljer sig väsentligt från elitserien i framför allt tempo och fysik. Jag såg YIF-Hammarby och IFK-Warta samma vecka, och det ÄR stor skillnad på serierna. Men IFK har något vackert på gång, absolut. Kan man bara utveckla sitt försvarsspel, som fortfarande är för snällt och passivt, så blir det elitserien redan nästa säsong. Det är tidigt på serien, jag vet, men siffrorna så här initialt på säsongen talar sitt tydliga språk. IFK leder med tre poäng och har hela fem poäng ner till den förhatliga femteplatsen. Målskillnaden är överlägset bäst i serien så här långt.

Noterat i hallen
1.
IFK:arna ser sannerligen ut att ha skött fysträningen. Fabian Nyberg och Anders Jacobson stod barbröstade utanför omklädningsrummet efter matchen mot Warta och lät bringorna få andas lite av ÖP-hallens friska fukt-och-mögel-luft. Bredvid dessa gladiatorer kände sig undertecknad lite grand som ett veritabelt fläskberg.

2. Det märks att IFK Ystad är ett ungt lag. Efter segern mot Warta förvandlades ÖP-hallens friska fukt-och-mögel-omklädningsrum till ett gymnasiedisco. Robert ”Knirr” Andersson festade loss på en banan under intervjun med mig och Victor Nyberg halsade läsk som om i morgon inte fanns. Allting akompanjerades av något slags dunka-dunka (ursäkta pensionärsuttrycket) med få ord men mycket bas. Om Leonard Cohen ligger i ena änden av en skala, låg denna ungdomsgårdskakafoni på den andra.
Och jag har aldrig känt mig så gammal som jag gör just nu.

3. Warta hade naturligtvis anledning att vara besvikna efteråt, men till min förvåning var det inte förlusten mot IFK i sig som gjorde lagledare Per Sundström och Niklas Carlsson så våldsamt arga i ryttargången. De jagade en snäll IFK-farbror och skrek efter honom: ”Vem var det som tog ut matchens lirare? Vi ska prata med honom NU! Ja då får du leta upp honom, jag vill ha honom framför mig NU!”
Tydligen hade priset till matchens lirare i Warta gått till målvakten Niklas Carlsson, som under sin tid på plan faktiskt inte gjort en enda räddning. ”Ett hån mot honom!” tyckte Sundström och Carlsson, som inte verkade ha någon förståelse för att det blivit ett missförstånd. Den andre Wartamålvakten, August Elmberg, var riktigt duktig ända tills han tvingades lämna planen efter en smäll på näsan. Det var naturligtvis honom priset var tänkt till. Kul ändå att få stereotypen om den goe och glade göteborgaren pulveriserad.

Så till något mindre kul för tillfället – Ystads IF. De kommentarer som ni lämnat till bland annat mitt förra blogginlägg tyder på att ni fått nog. Av Pelle Käll. Av nyförvärven. Och av resten av laget. Det verkar bara vara materialaren Åke Hermansson som har godkänt för tillfället.

Det här är min åsikt om den soppa som i YIF-munnar just nu smakar riktigt illa: För det första, YIF har haft otur så det räcker och blir över för flera säsonger vad det gäller skador och sjukdomar, det är ett faktum. För det andra, laget har inte haft det stabila grundspel i anfallet som gör att avbytarna bara kan gå in och fylla kostymen. För det tredje, och detta riktar sig främst till de som tycker att Pelle Käll kan dra dit pepparn gror bäst – Pelle Käll är inte roten till detta elände.

Initierat handbollsfolk i Ystad menar att Pelle Käll var en nödlösning på tränarposten. Styrelsen ville hellre ha Magnus Andersson eller Ulf Nyström, men fick ”nöja sig” med Pelle Käll. Min undran gäller främst varför man gjorde sig av med Torben Winther. Något rykte jag hört säger att han inte var värst social, men det ska väl ändå inte spela någon roll. Det är elitserien vi talar om, ingen syjunta.
Utöver Winther kasserade man Hasse Karlsson som en gammal uttjänt dörrmatta. Karlsson ville stanna i Ystad så innerligt att han var villig att gå ner i lön, men YIF sa bomshackalack nej tack. Året innan försvann Sebastian Geissler på samma position, också det ett mysterium.

Min poäng är att det inte är Käll som lagt grunden till YIF:s tveksamma säsongsinledning. Nu är det dock han som kan göra något åt den. Han måste börja visa glädje och passion och sprida positiv energi vidare i laget, och det samma gäller så klart Marcus Lindgren och lagkaptenen Sebastian Seifert. Den sistnämnde har på sistone uppvisat ett humör som gagnar alla lag i elitserien utom YIF. Astma är ett helvete men rättfärdigar inte ett missriktat ursinne.
Käll måste få spelarna att tro att de är bra igen och våga gå för läget. Sportchef Jan Ohlsson skriver i sin krönika om sidleds-Konrad, men jag tycker att samma fenomen gäller för de flesta YIF-spelare just nu. När det blåser som hårdast ställer man sig gärna i lä av någon annan.

Och man ska inte sparka Pelle Käll nu. Nödlösning eller inte, det är han som fått jobbet och han ska få en ärlig chans att rätta till det som är fel. Man kan inte byta ut människor som glödlampor. Ge Käll respekt och en gnutta tålamod i stället så blir det i alla fall slutspel, och det kanske man får vara nöjd med. SM-guld blir det nog inte ändå för YIF, inte ens om man haft Noka Serdarusic som tränare.

Slutligen, en jämförelse mellan IFK och YIF i antalet gjorda mål per match, så förstår ni kanske varför jag klagat på YIF:s anfallspotens.

Ystads IF: 25,2
IFK Ystad: 33,3

Blogg in, blogg out..