Blogg

12 sjuka män – bland det värsta jag hört

Hela havet stormar i Ystads IF, i truppen såväl som bland spelarnas magvätskor. Beklagar den måhända grafiska framställningen.

Lukas Sandell ut och Jakob Nygren in. Kvalitetsmässigt pratar vi ganska små skillnader mellan spelarna. Jakob Nygren är mer färdig som spelare och är jämnare i sina prestationer, medan Lukas Sandell har sina höga toppar, men också de kvällar då han framstår som den junior det inte var längesedan han faktiskt var.

Kvalitetsmässigt alltså ganska små skillnader. Däremot finns det ju en intressantare möjlig potential i Lukas Sandell, helt enkelt för att han är avsevärt yngre. Jakob Nygren har sannolikt kommit nära den handbollsspelare han kan bli, medan Sandell fortfarande har mycket vitt papper att fylla med innehåll. Jag tror inte att YIF föredrog det här bytet, däremot är Nygren en tacksam spelare att få tillbaka. Han gör sina tre-fyra mål varje match, tar på sig blåstället och krälar i gyttjan för YIF. Gråter för YIF. Minns ni tårarna när han lämnade klubben för några år sedan? Det var vackert. Nygren är en bra kille.

Sandelltappet är emellertid ännu ett exempel på hur YIF:s breda niometerstrupp straffar klubben på ett tråkigt sätt. Emil Hansson pallade inte vänta, Sandell pallade inte vänta. Simon Källström och Jesper Gustavsson blev överflödiga. Det är ett svårt spel och ett avancerat pussel att lägga, att vara handbollsligatränare. Att gå för guld, samtidigt som en hel trupp ska känna sig tillfreds med speltiden. Man odlar inte fram ett överflöd för att man ska ge bort det till andra.

Men vi måste väl prata lite om YIF:s invändiga bergochdalbana? Tolv spelare magsjuka! Det är nog bland det värsta jag hört i den vägen faktiskt. Jag är ingen läkare – även om jag efter 33 år av kronisk hypokondri och självstudier ackumulerat vissa medicinska färdigheter – men jag vill ändå dra en del slutsatser om den här saken.

Vinterkräksjukan är som jag ser det helt uteslutet. Tolv spelare som insjuknar nästan synkroniserat, samtidigt som ingen – vad jag vet – av de tolv sjuka männens anhöriga på hemmaplan drabbats. Precis som klubbläkaren Daniel Jerrhag misstänker jag att det här handlar om matförgiftning. Jerrhag är naturligtvis en mycket större auktoritet på området än jag, men han vågar sannolikt inte uttala sig lika skarpt som jag. NATURLIGTVIS ÄR DET MATFÖRGIFTNING.

Det är någon mat som ätits kollektivt i samband med – före eller efter – matchen mot Lugi, och naturligtvis förstår jag att det kan vara en känslig fråga. Någon har ju tillrett den här maten. Man kan säga att det ligger en skämd hund begraven i den här historien, och tyvärr ligger den begraven mitt i den mat YIF-spelarna olyckligtvis åt. Ingen har så klart menat något illa, men ett misstag har begåtts någonstans i en matkedja.

Men nu är faktiskt ingen större skada skedd. Alla är så gott som friska, matchen gick att senarelägga och YA fick en annorlunda historia att berätta. Vår webbchef fann en smärre tillfredställelse i det faktum att han tvingades uppfinna ordet ”Kräk-kaos”. När jag tänker på det alliterativt vackra ordet kräk-kaos kommer jag osökt att tänka på den här episka scenen i Family Guy.

Själv har jag ju berättat otaliga gånger på bloggen om hur en kräkincident hindrade mig från att debutera i J-landslaget. Jag blev inkallad, kallade på Ulrik, sjukade mig klockan 05 på morgonen samma dag som den tilltänkta debuten och spenderade resten av dagen på toaletten. Landslaget ringde aldrig igen.

Så jag vet allt om kräk-kaos. Det är inget att leka med. Jag har sett vuxna män åka hem till mamma och bli som barn igen. Jag har sett barn hopkrupna i soffan som små hjälplösa kattungar.

Många vill bli ompysslade när de har kräksjukan. Själv blir jag som en döende hund som bara vill gå iväg och vara för sig själv under en trapp. Ge mig lugn och ro, en spann, en avslagen coca och en polygriptång så löser jag det där på egen hand. Vad jag ska med polygriptången till? Det är inte för inte som jag kallades för ”Lybys McGyver” hemma på gatan på 90-talet.

Det ska oavsett allt bli intressant att se hur YIF hanterar situationen i matchen mot Guif på fredag. Uppladdningen är speciell, energidepåerna i påfyllnadsprocessen.

Medan YIF hanterat spelartapp och maginnehålltapp och för all del även trevliga nyheter har IFK Ystad tagit flera kliv närmare en ny säsong i handbollsligan. Nu leder man serien med fyra poäng, låt gå för att Varberg efter kvällens match mot Amo kan krympa avståndet till två poäng. Jag är lite, med emfasering på ordet ”lite”, förvånad över IFK Ystads framfart. Visst trodde jag att man skulle tillhöra topp-fem, men inte att man på det här sättet skulle toppa serien.

Men jag vidhåller: ifall Varberg är det största hotet mot direktplatsen (och det talar allting för att det är) tror jag att IFK Ystad fixar det. Jag såg IFK:s match mot Varberg i höstas – vilken man visserligen förlorade – och Varberg är i mina ögon inte ett lag för handbollsligan.

Det var inte IFK senast man var uppe heller, men den här gången har man en smula större ekonomiska muskler och möjligheter att göra något mer av den eventuella vistelsen i högsta serien.

Hos YIF:s damer har Pierre Gaum avpolletterats som tränare, eller, rättare sagt, varslats om sin kommande avpollettering. Som många gånger förut hanterade ett lag som får den här typen av information situationen på allra bästa sätt. YIF besegrade tabellfemman Linköping på bortaplan och kravlade sig över kvalstrecket. YIF går en kamp med tre andra lag om att undvika direktdegradering och kval. Jag tror att laget klarar det.

För övrigt reagerade jag på pressmeddelandet som YIF släppte i samband med Gaum-nyheten. Jag tycker att när sådana här nyheter släpps brukar uttalandena vara så väldigt städade och nyktra, men här tilläts Gaum till och med få använda ordet ”chock”

Det tycker jag är mycket sympatiskt. YIF censurerar inte i onödan. Det enda jag saknar i pressmeddelandet är ordet kräk-kaos.

Blogg in, blogg out.