Blogg

Aj, aj, aj...och Hammarstrand som Ulken och Hulken.

Efter tre raka segrar blev Ystads IF rejält nedtryckta på jorden igen. I jorden. Under jorden. 21-28 mot Alingsås, och det var en match som kändes avgjord efter en kvart. YIF:s första halvlek var usel rakt igenom, försvar som anfall och målvaktsspelet, det var obefintligt. Leo Larsson hade i princip lika många räddningar på sina 2,5 spelade minuter i första halvlek, som Jürgen Müller hade på sina 27,5.

Pelle Käll sade i halvtidsintervjun att underläget 10-17 berodde på att ”vi förlorade alla närkamper”, och det hade han alldeles rätt i. Jag funderar på om inte en del beror på sjukdomsläget i laget. Seifert är märkbart påverkad av sin förkylning och Hammarstrand ser fortfarande konstant ut att stå i begrepp att avlägga uppkastning modell familjepizza. Det verkar vara en otäck liten jävlig bakterie som satt sig i Pierre Hammarstrand. Även i övrigt såg YIF:arna lite sega och hängiga ut. I och med Philip Nilssons uttåg i första halvlek imploderade hemmalagets vänsterkant. Där var lika mycket action som på Svenska Narkolepsiförbundets årliga sammanträden.

21 gjorda mål. Jag har klagat på YIF:s anfallsspel ända sedan premiären, och jag finner ingen anledning att sluta än. Andreas Thynell ansluter snart som friskförklarad till laget som en annan 115 kilos messias, och då kan Käll göra en disposition som jag längtat efter…ja, som jag nästan åtrår – Seifert som mittnia. Ifall Thynell är i fysiskt gott skick lär det då börja hända grejer. Det bara måste göra det.

Kuriöst och meningslöst
1.
Var det bara min teve vars bild var oroväckande grön i inledningen av TV4-sändningen? Pierre Hammarstrand såg ut som en förbannad Bruce Banner, och Björn Grön han…ja, han gjorde skäl för sitt namn helt enkelt.

2. En annan förklaring till YIF:s storförlust var naturligtvis Alingsås metamorfos. De har varit ett bottenlag hittills i serien, nu ser de helt plötsligt ut som ett topplag, och det bör de förstås vara med den truppen. Björn Iveland symboliserar denna förändring – en av lagets bästa spelare under tränaren Wedberg, för ett par veckor sedan satt han på läktaren i förre tränaren Fredrik Simonssons frysbox.

3. Marcus Enströms frisyr kan bli lika mytomspunnen som Lars Adaktussons. Vilken volym!

Sävehofs förlust i Champions league mot Hamburg kom inte direkt som en chock. Man var till slut nio bollar back trots att man gjorde en ganska bra match. Per Sandström höll landslagsklass i Hamburgs mål.
Montpelliers och Frankrikes superdupermegastjärna Nicola Karabatic blev skadad i lagets match mot Veszprém, och han kanske missar VM! Nu kanske fransoserna blir mänskliga för en gångs skull. Nåja, det ser kanske inte så mycket bättre ut för Sverige heller.

För Kim Andersson går fortfarande skadad, och hans medverkan i VM är inte alls säker. Det börjar närma sig nu, och jag tycker allt att  det kunde ha känts betydligt bättre inför detta vårt hemmamästerskap. Fallet Kim är beklagligt, men inte mycket att göra förutom att hoppas att han kan hitta matchform på kort tid. Fallet Marcus Ahlm däremot finner jag…oförklarligt. Varför vill han inte spela för svenska landslaget? Innan har det hetat att hans rygg inte klarar belastningen av både klubblags- och landslagshandboll, men nu inför VM finns det andra bortförklaringar. Marcus och frun Karin lyckades tajma en reproduktion av sig själva till precis den tid då det är VM. Lysande.
Formidabelt dålig tajming, eller något helt annat. Jag vet inte riktigt vad. Någon som har en teori?

Men mer om VM en annan dag, och mer blogg en annan dag. Eders ödmjuke bloggundersåte upplever en hektisk tid privat, där han efter ett tredjedels liv i kronisk barndom nu äntligen är nära sitt körkort och den vuxna världen. Bara uppkörningen kvar nu. Mer oroväckande är att han tydligen börjat skriva om sig själv i tredje person…

Kolla in Håkan Hellströms nya skiva förresten, släpptes i går. Det ska jag göra nu.

Blogg in, blogg out..