Blogg

Den mänsklige, den arge och den kortbyxebeklädde. Samt om den trakasserande maskoten

God måndag morgon på er.

Jag tänkte vara er mänskligt formade piassavakvast och sopa upp resterna från den handbollshelg som varit. Den var diger, men den både började och slutade med matchen Ystads IF–Hammarby.

Låt oss börja med handbollsbiten. En tvåmålsseger över Hammarby på hemmaplan är nästan mindre än man kan begära av årets YIF, men å andra sidan bör man så klart resonera som Kim Andersson: poäng är poäng, hur ovackra de än må vara.
Bortsett från de första fyra minuterna lyckades Bajen fullständigt trasa sönder det som varit YIF:s signum i nästan alla matcher i år – de rappa omställningarna. Det utgrupperade försvaret mötte YIF högt upp i plan och tog udden av farten i andrafasspelet. Med Kim Andersson som mittnia och speluppbyggare i uppspelsfasen tappade man också honom som främsta vapen i  omställningsspelet. Ingen i handbollsligan är tyngre än Kim Andersson när han får komma i full fart från H9 i andrafasen.

Jag skrev en krönika om matchen. Den har ni här, plusupplåst eftersom jag är hyvens på ett sätt som bara en enkel grabb från Mellanskåne kan vara.

Lindgren: Korkat val av Hallbäck
Jag sa det direkt när matchen började: ”Kim Andersson som mittnia mot offensivt försvar? Så korkat!”
Nu efteråt och i den så kallade eftertankens kranka blekhet börjar jag så smått att ändra mig. Med Eric Forsell Schefvert och Anton Hallbäck indisponibla och med Emil Hansson lätt ljumskjusterad var anfallsuppställningen med Kim Andersson som mittnia och Lukas Sandell som högernia kanske det bästa valet.
Det var korkat. Men alternativen hade varit omänskliga.
Och Jerry Hallbäck verkar vara en tränare med mänskliga kvaliteter.
Inför matchen hade jag redan placerat Ludvig Hallbäck eller Viktor Hedin som mittnia. Fart under fötterna och upprivna sår i Bajenförsvaret. Så tänkte jag mig det.
Jerry Hallbäck tänkte att man inte utsätter två tonåringar för det i första taget. Jag förstår nu hur han tänkte.
Efter 0–4 i inledningen fick Hammarby vittring och när Hammarby får vittring är upplevelsen att spela mot deras utgrupperade försvarsspel något av det otrevligaste man kan utsätta sig för i handbollsligan.
Och trots att det såg så stelt och långsamt ut i första halvlek startade ju lokomotiv Kim i andra halvlek. Och är han för långsam för att ta sig in till sexmeterslinjen kan han ju skicka på en pastej från tolv meter i stället.
En annan bra sak med att Kim spelade mittnia var att man fick se likaledes vänsterhänte Lukas Sandell så mycket som vi fick. Hammarbyarna har snabba fötter men Sandells spelade i en annan liga.
Vinner YIF matcher med så här många skador mot ett Hammarby med vittring – då kan man vinna allt.

På lördagen var jag på min första division 1-match med Ystads IF:s damer. Det var trevligt, men jag tror att YIF-spelarna hade hoppats på att det skulle vara trevligare. Om YIF har något annat än bottenstridsambitioner i år bör H65 hemma vara en match som man ska vinna.

Det fanns dock förmildrande omständigheter. Som Emilia Anderssons bortavaro, eller Erika Lellkys axelskada. För att inte tala om Emma Persson Wiks fotstukning. Hennes skrik gick som en elektrisk ström genom luften och jag fick omedelbart fantomsmärtor i mina båda fötter. Min fru tjatar sidledes och djupledes om smärtan i att föda barn, men innan man stukat foten rejält vet man ingenting om smärta. Ingenting!

Hade YIF haft alla sina niometersspelare tillgängliga hade man sannolikt vunnit matchen. Jonna Jelbring gjorde visserligen matchens mål med en projektil med en hastighet som jag själv aldrig kom i närheten av under min blygsamma karriär, men hon såg ut att spela på styltor och syrgas sista tio minuterna. Med alla indisponibla spelare tvingades tränare Pierre Gaum gambla. Gambla med hård belastning på få spelare. Gambla med att ge 16-åriga Alicia Fransson chansen att debutera på A-lagsnivå.

Jag måste erkänna att jag var skeptisk mot detta. Fransson såg lätt skärrad ut när hon sprang in på plan, som ett rådjur i strålkastarljus, och eftersom hon var hälften så bred som motståndarna oroade jag mig lite för att det skulle bli tonårsmos av hela saken. 

Hon visade sig dock vara en tuff tjej, även om hennes målsättningar var blygsamma. Det här är delar av min konversation med henne efteråt:

Jag: Vad tänkte du när du kom in?
Alicia: Jag var nervös. E-x-t-r-e-m-t nervös. Jag tänkte bara: ”Steg 1 – fånga bollen”.
Jag: Och sedan då?
Alicia: Steg 2 – satsa mot mål.

Fånga bollen och satsa mot mål skulle man eventuellt kunna lära en säl att göra, men hey, vem är jag att döma? Alicias mycket modesta målsättningar ledde henne till en fin A-lagsdebut.

När allting ska gå snabbt efter en match med webbuppdateringar och liknande lade jag märke till att Pierre Gaum kanske borde överväga att byta namn. I min första webbversion fick han nämligen heta ”Guam”. Ni vet, som det amerikanska territoriet i Stilla havet. Så i min snabba text verkade jag hävda att den här autonoma ögruppen tvingades gå hårt på trion Amanda Larsson, Jonna Jelbring och Jessica Andersson Kihlberg. Ni fattar. Man fattar ju ingenting.

Den nordkoreanske diktatorn Kim Jong-Un har ju för övrigt hotat att kärnvapenbomba Guam. Alltihop blir obehagligare ju mer jag tänker på det. Ingen får bomba Pierre Guam. Han och Ola Månsson är de enda i hela världen som kan komma undan med att coacha i kortbyxor.

Lite senare på lördagen fick jag uppleva Kenneth Anderssons oberäkneliga kynne igen. Trots seger med sju mål mot svårspelade Country på bortaplan sade sig Andersson vara mer besviken än någonsin efter en seger. Det är naturligtvis ett sundhetstecken. Han har varit i klubben länge och kan han fortfarande bli så förbannad efter en storseger på bortaplan så indikerar det att han fortfarande är på banan. Är relevant. Hungrig.

Jag köper att man blir förbannad om ens lag släpper en 14 mål stor ledning till sju, bara under sista sju minuterna eller något. Det är onödigt.

Det enda jag undrar över är om Kenneth Andersson var mer förbannad efter Countrymatchen än han var när detta foto togs?

Fast jag undrar också om Surbrunnsparken i Ystad tycker att bilden är bra reklam för deras etablissemang? Bilden signalerar för det första att ett besök på Surbrunnsparken kan vara mycket upprörande, men vad värre är, det ser dessutom ut som att man riskerar att gå därifrån så hungrig att man tvingas äta timeoutkort.

Slutligen. På söndagen eskalerade en sak som faktiskt inte riktigt gick mig helt förbi då det verkligen inträffade, på fredagskvällen. Då Ystads IF:s maskot Gripen mimade ett sexuellt övergrepp på Hammarbys Nils Pettersson. Gripen tycktes luftsmiska Pettersson på mycket kort avstånd, och jag såg faktiskt det. Men jag var mitt uppe i matchen och tänkte inte mer än ett: ”Jaha, det där var ju inte värst roligt.”

Det var inte förrän jag såg Hammarbyreaktionerna på söndagen som jag kopplade att det kunde ha varit mer än ”inte så värst roligt”. Nu vet jag inte vem som faktiskt befann sig inne i Gripendräkten för kvällen, men hens tajming kunde ha varit bättre. Hela #metoo-grejen kan inte ha passerat Gripen obemärkt. När jag läser folks reaktioner på Facebook blir jag lätt uppgiven över min närmaste mänsklighet. Det är okay att tycka att Gripens tilltag var en bagatell, men att bara kläcka ur sig svordomar och diminutiva tillmälen åt de med en avvikande åsikt är för mig totalt antiintellektuellt. Man saknar helt enkelt förmågan att tänka en lång tanke. Allt är bara kort, så kort.

Tänk om det hade varit en kvinnlig spelare? Hade ni avfärdat det på samma korttänkta sätt? Nä, ni hade kallat Gripen för en manschauvinist. Ja, eller en lejonfågelchauvinist eller vad fan vi ska kalla det. Har då inte en man rätten att få känna sig sexuellt trakasserad av en annan man? Var det någon som frågade Nisse Pettersson om han ville bli stjärtsmiskad i lönndom inför 2000 människor en fredagskväll?

Jag säger inte att Gripen gjort sig skyldig till något grovt brott. Vad nu detta skulle vara? ”Omvänt försök till tidelag”? Jag säger bara att: det att 95 procent av reaktionerna till händelserna är korta koleriska utbrott om hur jäkla löjligt allt är, är det största beviset för att vi måste prata mycket mer om det här. Förstår ni inte att det här är strukturer vi måste förändra? Tydligen har i princip varenda kvinna i världen någon gång blivit utsatt för sexuella trakasserier (OBS – även före den stora flyktingkrisen, som ju är en viss klicks konstanta teori om all jävlighets ursprung). Då kanske det är så att vi gjort något fel, som format män att bete sig på det här sättet? Kanske är det små detaljer, som att inte göra sexuella anspelningar bakom ryggen på varandra, i en arena full av formbara barn, som gör att män till slut kan lägga av med att trakassera kvinnor.

Man får tycka vad man vill om saken. Man får tycka att det var en bagatell. Allt jag stör mig på är att folk inte ens verkar vilja prata om det, överväga en avvikande åsikt. Som att man föddes med hela världsbilden klar för sig. Måste vara en härlig sak det där, att bara kunna avfärda saker på magkänsla utan att tänka.

Jag ägnade en gång större delen av ett blogginlägg åt att diskutera Ystads IF:s värdegrund. Jag spelade i klubben i fyra år och kände den då invändigt. Såg mindre smickrande saker på alla nivåer; bland spelare, ledare, styrelse, publik. Jag tog upp de skandaler som blivit kända och medialt uppmärksammade. Antydde de skandaler som faktiskt inträffade men som aldrig blev offentliga.

Vad det gör med en människa som är ingenting i resten av Sverige men kung i Ystad. Vad det kan göra med en klubb när människor utifrån med pengar får inflytande över det sportsliga. Spelare som parkerar på handikappparkeringar. Powerbanks med vit makt-anspelningar. Maskotar som gör sexuella anspelningar mot spelare inför en arena med barn. YIF är på många sätt en fantastisk förening och man jobbar hårt på flera plan, med jämställdhet och med en antidopingpolicy, men ingen förening är så fantastisk att man inte kan titta sig själv i spegeln och se skavankerna.

Man kan fortsätta att vifta med händerna och tycka att det här är en bagatell. Men det hade varit trevligt om de som gör det kunde uttrycka annat än korta, definitiva utspel. Som om världen inte var mer komplex än så. Det är svårt för i helvete, låtsas inte som annat! Jag vet inte själv exakt vad som är rätt och fel och vad som är över gränsen eller precis innanför. Jag vet dock att jag själv varit över den gränsen flera gånger och att händelser som de här får mig att fundera över vad som är och inte är över gränser. Om vi inte diskuterar eller reflekterar kommer vi aldrig att kunna förändra saker.

Därför gläder det mig att sportchef Marcus Lindgren – till skillnad från Facebookkommentatorerna – tar det hela på allvar och går till botten med det. Det är så man förändrar strukturer. Sedan tycker jag inte att det spelar någon roll vem som var i dräkten, det är inget vi behöver få veta. I mina ögon var den enskilda händelsen ingen allvarlig grej, blott en spontan missräkning av ett fabeldjur. Det viktiga är att det pratas om det, så kanske vi som civilisation utvecklas så mycket att vi kan skämta om andra saker än sexuella övergrepp på motståndare.

Blogg in, blogg out.

PS. Är det någon som vill diskutera saken vidare så hör gärna av er på peter.lindgren@ystadsallehanda.se. Men bespara mig era korta tankar och koleriska utspel. Jag vill ha substans. DS.