Blogg

DERBYT – En kyss innan larmet går

Halli hallå. Här kommer en lite jäktad blogg eftersom jag måste vara ute från redaktionen inom en viss tid, innan larmet går. Ursäkta mig ifall jag på någon punkt är OTYDLIG.

Det här var väl ändå en rätt härlig match, tycker ni inte? Jämnt, svängigt, och med kvaliteter värda att prata om. Den största kvaliteten stod de båda matchens lirare för. Marcus Cleverly i IFK och Ludvig Hallbäck i YIF. Man måste ju imponeras av framför allt den senare av dem. Den yngre. Inte ens 18 år fyllda. En sådan vi kallar för ”pattaglytt” där jag kommer ifrån.

Jag sprang runt som en yr höna efter matchen och skulle leta upp den där pattaglytten. Han stod inte att finna någonstans. Till slut fann jag honom ändå, i famnen på sin bror Anton. Anton gav honom den mäktigaste puss jag bevittnat i verkliga livet. Ja, den mäktigaste kyssen jag sett överhuvudtaget, i alla fall sedan Patrick Swayze och Demi Moore gick loss i filmen Ghost i slutet av 80-talet någon gång. Vilken film alltså.

Jag blev genast avundsjuk på den där syskonrelationen. Det närmaste jag kommer en sådan kärlekyttring med mina bröder är när brorsan satt alla matcher på sin halva av Stryktipset. Då kan han få en ryggdunk och en whisky. Ludvig fick en kyss. ”Ja, och det var fan tunga i den”, sa han efteråt.

Det var en match med lika många halvlekar som ansikten. Det mest påtagliga var väl hur IFK tröttnade i andra. Man gjorde precis allting rätt i första halvlek och YIF såg krampaktigt paralyserat ut. Det räckte med att YIF fokuserade lite mer på bollsläpp och att utmana i andra halvlek för att lägena skulle komma. Det var nog inte heller oviktigt att man lyckades få Christoffer ”Krall” Svensson utvisad med rött kort i andra halvlek. Krall och Johan Nilsson imponerade som mittlås i första halvlek, precis lika mycket som Mario Lipovac och Lasse Balstad gjorde i andra halvlek.

Målvaktsmatchen var särskilt intressant. För Marcus Cleverly var ju den bästa målvakten på plan. Han var verkligen det. Han snuddade vid 45 i räddningsprocent och fick YIF:arna att slita sitt hår. Han var långa stunder magnifik.

Anders Persson däremot, han var länge blek. En sådan där match han varken vill minnas eller glömma. Medelmåttig. Fram till att de viktiga sekvenserna kom. Då nöp han straffar av både Henrik Knudsen och Fredrik Petersen. När han tog ett läge i andra halvlek gick han bredbent och frustande upp för planen, som om han ville äta en människa eller nåt, nästan ända upp till IFK:s planhalva. Jag vet inte riktigt om Anders Persson vet vad han gör i de där lägena. Han ser riktigt sinnessjuk ut. Faktum är att Anders Persson är den enda person som slagit mig under en intervju. Jo, det är fan sant! Vi satt i Åhus och jag hade knåpat ihop något quiz av något slag. Han svarade fel efter att ha missförstått en fråga, kom på sitt feltänk direkt, och reaktionen blev att han slog till mig på låret. Det gjorde inte alls ont eller så, och jag tog inte illa vid mig, men jag har tänkt på det flera gånger sedan dess, att så där tokigt kan bara en riktig vinnarskalle fungera.

Nu hinner jag inte skriva mer för larmet går vilken minut som helst. Vi hörs mer en annan dag, och glöm inte att surfa in på YA-webben. Vi har flera artiklar ute redan, och fler kommer.

Blogg in, blogg out.