Blogg

Dubbeltappet och rookiemissen

Mycket kunde man ju tro om matchen Sävehof-Ystads IF i går och många tankar kunde man tänka. En av dem var inte att 17-årige Simon Möller skulle gå in i hemmamålet och avgöra matchen. Tre räddningar de sista två minuterna och en fantastisk ”inslajdning” för att rädda Jane Cvetkovskis skott från 35 meter. Det var onekligen som Jerry Hallbäck sa till mig efteråt: ”Vi borde fått med oss en poäng.”

YIF ledde med två mål när Jane Cvetkovski sköt mot tomt mål. Tre mål där och YIF hade fått med sig poäng, sannolikt två. Men det finns ingen anledning att hänga Cvetkovski för det här. Många fler misstag gjordes i slutet, och förresten har Jane varit tydlig med ända från start att han är en goalgetter. Så här sa han till mig efter en match tidigt under hösten: ”Finns läget att skjuta kommer jag att skjuta. Och jag kommer alltid att göra mål.”

Det här var väl förresten det första skott jag sett honom missa, även om jag långt ifrån sett allt.

Det krävdes lite osannolika saker i slutet för att YIF skulle tappa matchen. Cvetkovskis ovanliga skottmiss, Hampus Anderssons sällsynta straffmiss, och Kim Andersson som missade ett skott när han kom i sin absolut vassaste fas – andrafasen. Är det slumpen eller tecken på något att YIF gör alla de här missarna i slutet av matchen? Jag tenderar att tro att det i detta fall handlar om slumpen.

Att förlora borta mot Sävehof är helt i sin ordning. Partillegänget har öppnat serien sämre än väntat men börjar nu rada upp segrarna. Man är faktiskt bara en poäng efter YIF nu.

YIF kan emellertid inte vinna i Göteborgsområdet. RIK, Aranäs och Sävehof – är lika med tre västkusttorskar. Det betyder ingenting det heller. Det är två brutalsvåra matcher och en som man med en normal insats borde ha vunnit (Aranäs). Den insatsen var riktigt kass.

Gårdagen var annars dubbelt tung för Ystads IF. På förmiddagen släpptes bomben att Emil Hansson lämnar klubben efter säsongen – och går till IFK Kristianstad!
Jag skrev i tidningen att det är en prestigeförlust för Ystads IF. Detta för att man vill ta upp kampen med IFK Kristianstad om herraväldet i Sverige och svensk handboll. Ingen kan hävda att man är speciellt nära detta, men inte blir det bättre av att man tappar en av sina största talanger till just mästarna. Jag pratade med den sportsligt ansvarige i YIF, Marcus Lindgren, om Emil-tappet. Han tillstod att det var mycket trist men absolut inte bittert.

Det är uppenbart väldigt förknippat med stigma att vara bitter i dessa dagar. Att tappa sin kanske största, egenproducerade talang som ännu inte blommat ut i sin fulla potential – det är i handbollskretsar själva lexikonbeskrivningen av en bitter händelse.

Om Emil Hansson lockats av en orange hägring i norr, eller om han där kommer att genomgå samma förvandling från talang till landslagspelare som Philip Henningsson gjorde, det återstår att se.

Någon kanske frågar sig varför IFK Kristianstad väljer att lägga pengarna på en 20-åring som än så länge inte tagit en stabil startplats i Ystads IF. Varför Ola Lindgren väljer just Emil Hansson.

Det är för att ramen runt Emil Hansson har en sådan potential. Med ramen menar jag antydningarna om den fulla potentialen, måtten, ramverket som ska fyllas med innehåll. Emil Hansson är lång, stark, bra både framåt och bakåt och har en bra blick. Kombinationen är superintressant. Lyckas Emil Hansson utveckla en av alla sina egenskaper till högsta klass, kommer han att bli otroligt bra. Hade jag fått välja något han måste bli bättre på hade jag valt explosivitet. Om Emil Hansson blir explosiv finns risken att han blir ostoppbar.

Det är det Ola Lindgren sett. Det är det som Ystads IF inte riktigt lyckats locka fram ur Emil Hansson än, och som de nu förlorar chansen att locka fram, i alla fall efter säsongen. Kanske borde Emil Hansson fått fler chanser att bli förstaval på nio meter i YIF, kanske är det detta han är lite besviken på. YIF:s problem är lite att lagets niometersuppställning bakom Kim Andersson är så jämn. Man får känslan av Jerry Hallbäck (och Sebastian Seifert) inte riktigt kan bestämma sig för vem man ska satsa på. I stället väljer man att gå runt på många spelare. Risken är att man får många halvnöjda spelare i stället för färre spelare som får ansvar och växer med förtroendet. Kanske är det delvis därför Hansson väljer att byta klubb. Att han tycker att han förtjänat ett större ansvar. Eller så ser han bara vad som hänt med fysiken på Albin Lagergren och Philip Henningsson i Kristianstad. Och så tänker han på hur det kan bli att springa in i Kristianstads Arena och ha 5000 människor på sin sida.

Hoppas att han inte får utstå allt för mycket spott och spe på gågatan i helgen, vilket han lite på skoj oroade sig för i går. Jag tror faktiskt att det är relativt få människor, till och med i en erkänt enögd stad som Ystad, som fördömer Emil Hanssons val. Calleth IFK Kristianstad, cometh Emil. And everyone else.

Till sist: IFK Ystadsspelaren Oliver Olsson skadad i boxningsolycka! Han bröt alltså tummen när han slog på en boxningsboll på O’Learys. Tillåt mig säga en sak: Herregud.

Det har inte framgått någonstans, men visst måste det vara så att Oliver Olsson gjort nybörjarmisstaget att ”fälla in tummen” i knytnäven innan slaget? Hade det inte varit så tråkigt är det ju fruktansvärt roligt. Man får dessutom tillstå att nybörjarmisstaget förvisso är lite genant, men att det också tyder på det sympatiska draget att Oliver Olsson nog undviker slagsmål i det civila livet. Det lär alltså inte dyka upp några nattklubbsincidenter á la IFK Kristianstad med Oliver Olsson.

Återstår att se om Lukas Olsson lyckas fylla sin namnes skor, eller om också han har tummen mitt i handen.

Blogg in, blogg out.