Blogg

Finalsummering och här är Seiferts nya karriär

Jamen titta, här dyker ju er underdånige och ödmjuke handbollsbloggare upp som en svalkande kanna Gin Tonic i sommarvärmen! Ni har förstås noterat min bortavaro från bloggen och antagit att jag är död eller något mycket värre, men jag har bara haft helt andra saker för mig. Personliga och familjära saker av mycket trevlig natur som inte intresserar er ett dyft och som jag därför inte ska orda mer om. Det är ju inte därför ni är här.

Ni vill läsa mina tankar om SM-finalerna och det ska jag för allt i världen inte undanhålla er, även om jag måste erkänna att jag inte såg ett smack av dem, då jag var grillmästare på en familjemiddag. Titta, nu skrev jag om något personligt som inte bär allmängiltigt intresse igen. Jag är hopplös!

Man behöver inte vara atomklyvare för att begripa vad IFK Kristianstad presterade i herrfinalen. Utan att ha sett den vet jag att de orangea åter bevisade att man är odiskutabel herre på täppan i svensk handboll. Femte finalen på sex år och tredje raka segern. 2012 då Ola Lindgren tog över som tränare i Kristianstad och tog laget till första finalen på årtionden började laget bygga på den dynasti som vi kanske ännu inte sett kulmen på, men laget då skiljer sig på många plan från det som spelar nu.

Då föll man i två raka finaler 2012 och 2013 för att sedan helt missa den 2014. Man hade bra lag på papperet men man hade ännu inte en fysisk och mental självsäkerhet i finalsammanhang. Det har man nu. Den pondus hela föreningen, från den mest perifera organisationsmänniskan igenom hela ledarstaben och spelartruppen och ut till siste person på åskådarplats i arenan genomsyras klubben av en professionalism som på plan och i en final yttrar sig som en fysisk självklarhet. Motståndarna ställs inför ett lag som inte längre har begrepp eller tankar kring hur det är att förlora stora matcher mot svenska lag. Man har ett sådant självförtroende att spelarnas kvaliteter alltid uppfylls i finaler och andra stora matcher. Annars kan det lätt bli så att ett bättre lag dukar under för pressen i en final, men IFK Kristianstad är förbi den fasen.

Man blickar mot Europa och den väg man trampar är tillintetgjorda svenska lag som aldrig var nära att utmana. Nu försvinner så klart ett par bra spelare till från den här Kristianstadstruppen ut till proffsklubbar, men de kommer att ersättas med jämförlig kvalitet, och nästa säsong tror jag att Kristianstad kommer att ta sig vidare från gruppspelet i Champions League. Det känns som en ofrånkomlighet för en klubb som ofrånkomligt sprungit ifrån alla andra svenska lag på alla plan. Klubben har en tydlig plan man kallar Vision 2025 och jag har en känsla av att det inte bara är ett bländverk.

En större chock var H65:s seger på damsidan. Ja, en del journalister som gillar att dunka på den stora trumman vill till och med kalla det för den största skrällen någonsin. Det är mycket möjligt att det är det, även om H65 de senaste åren nått flera kvart- och semifinaler i SM och både vunnit och förlorat Europacupfinaler. De är, som jag beskrev i en krönika härförleden, inga busiga uppstickare. De har pengastarka personer i ryggen, ett bevisligen starkt lag och nu dessutom ett SM-guld och ett rykte och varumärke att bygga vidare på. Ystads IF, med sina relativt nyfödda ambitioner att bygga ett starkt damlag, kan snegla mot Mellanskåne. H65 Höör har det senaste decenniet gjort precis allting rätt.

I och med Kristianstads och H65:s SM-segrar fick vi två lokala guldvinnare i sydöst. Leo Larsson fick i skuggan av giganten Nebojsa Simic inte så mycket speltid i finalen, men han har bidragit mer innan, under säsongen och under tidigare år. Mer oväntat var det kanske att Tilda Winberg fick så mycket speltid i SM-finalen. Vi måste minnas att tjejen bara är 18 år. Det ska bli mycket trevligt att följa henne under åren. Här kan ni läsa en intervju jag gjorde med Tilda i går. Hon var minst sagt glad. Man blir tydligen det av att vinna SM-guld.

Jag gick som sagt in i familjebubblan för ett par veckor sedan, redan innan YIF gått rakt in i den orangea muren, men jag följde så klart skeendet från min egen hemmaplan. Utgången i semifinalen var väntad, men YIF stod upp bra, och att tåga ut ur SM med 1-3 mot överlägsna svenska mästaren Kristianstad – det är ingen skam. Faktum är ju att YIF var det enda laget som stal en match av Kristianstad under slutspelet.

regnbagsbenga

Man kan spekulera i om YIF-ledningen hade gjort samma beslut avseende nästa säsongs tränare, ifall man vetat att Sebastian Seiferts mannar skulle spela upp sig så pass jämfört med inledningen av säsongen. Jag tror nu faktiskt inte att det är helt omöjligt att man faktiskt hade gjort samma val; Jerry Hallbäck är ett både meriterat och intressant val, och man skulle kunna hävda att spelarna behöver en ny röst.

Vad blir då Sebastian Seifert (och Pierre Hammarstrands) betyg? En hel räcka semifinaler kan förstås aldrig ge ett underkänt betyg. Möjligtvis hade man önskat mer av säsongen då både Lukas Nilsson och Kim Andersson spelade i Ystads IF, men som sagt, underkänt blir det aldrig.

Personligen kommer jag att sakna Sebastian Seifert. Som mediamänniska fick man bra kontakt med ”Sibbe”, han var professionell samtidigt som han inte var rädd för att visa känslor eller visa sig sårbar; som när han efter femte rysaren mot Lugi stod med händerna på knäna och erkände att det bara var med möda han kunde hålla sig på fötter.

Nu ska han söka sig en ”civil” jobbkarriär, och eftersom jag tycker att han är så förbaskat sympatisk ska jag hjälpa honom. Här är mina förslag på en ny seifertsk karriär.

Clown.
Under de år jag ringt Sebastian Seifert som YIF-tränare har han – jag lovar – säkert tio gånger befunnit sig på kalas. Barnkalas. Det var till slut på den nivån att jag som hälsningsfras när jag ringde frågade om jag störde på kalaset. Påfallande ofta blev Sibbes svar: ”Jo, faktiskt”.
Med en sådan erfarenhet av barnkalas, med en lätt rödaktig hudton vid sinnesrörelse samt med ett vidsträckt minspel anser jag att Seifert hade tagit sig väl ut som barnkalasclown. Han känns dessutom otroligt ballongkompatibel, be mig inte att motivera det.

Vuxenfilmsaktör.
Nu hittar jag ingen bild från det tillfälle jag anspelar på, men minns ni Movember förra året? Då Sebastian Seifert iklädde sig en mustasch och fick Tom Selleck att gå och gömma sig i en gammal flyttlåda? Som vi redan konstaterat i YA:s slutspelsskäggsspecial klär Sibbe i ansiktsbehåring, men allra bäst gör han sig i en mustasch. Men han ser ut som en östtysk porrfilmsskådis, vilket gör absolut ingenting.

Vuxenfilmsregissör.
En man som mitt i en timeout kan kläcka ur sig frasen: ”Nu får ni fan gå ut och visa lite kuk!” lämpar sig förstås alldeles ypperligt i en regissörsstol på en lättklädd filminspelning.

Trafikpolis.
Jamen ni ser ju lugnet med vilket han dirigerar sin omgivning.

sibbes

Jag kan inte tänka mig en bättre person att se till så bilar – vid stökiga situationer i trafiken – kommer till rätt plats. En lätt rynka i pannan som visar att han tar uppgiften på allvar, annars inget i minspelet som antyder att han bär liv på sina axlar, i sina armrörelser.

Inte trafikpolis.
Okay, jag ångrade mig. Den här människan ska förstås hålla sig så långt ifrån trafiken som möjligt. Allra minst ska han dirigera den.

sibbes2

ABSOLUT INTE trafikpolis.
Det finns bara ett lämpligt ställe för en person med det labila lynnet som den här personen har. Det är ett ställe som korrigerar psykiska oegentligheter.

sibbes3

Ni ser hur glada alla är i bakgrunden? Glada, applåderande och rofyllda. Och så denna skogstokiga figuren i förgrunden. Civil karriär? Bah! Bura in honom och ta ifrån honom alla vassa föremål säger jag.

Blogg in, blogg out.