Blogg

Heliga treenigheter och en fräschare serie

Jag sitter här och funderar lite på varför jag tycker att handbollsligan känns så fräsch i år. Kommer fram till att det har med följande saker att göra:

  • IFK Skövde. I en serie som börjat kännas allt mer förutsägbar de senaste åren kommer västgötarna in med en fräschör i toppstriden. Ja, de leder ju för bövelen serien. 35 plusmål på sex matcher indikerar att poängskörden inte tagits på grund av flyt. Skövde är solitt och har tagit solida segrar. Värvningarna, med Richard Hanisch och Matias Helt Jepsen i spetsen är smarta och nye tränaren Jonas Wille en uppenbart skicklig lagbyggare. Men, som Helt Jepsen konstaterar på handbollsligan.se – nu ska man snart åka till Skåne. I Skåne blir det som bekant serverat andra bullar än i resten av handbolls-Sverige nuförtiden. Men det ska bli intressant att se, ett nytt lag i toppen piggar upp.
  • En sak som fräschat upp handbollen i Ystad är Emil Berggrens signering av ett IFK-kontrakt. Som spelare, ja visst! Men även som opinionsbildare. Som människa. Jag fick träffa honom en snabbis  innan hans första träning med IFK och det tar inte många sekunder innan man förstår att det i honom är frågan om en spelare som kan använda huvudet. Möjligtvis har han till och med läst böcker, vilket jag inte håller för alltför vanligt bland elitidrottare. På varje fråga han får levererar han någonting annorlunda, alternativt ett svar med en längre tanke än man kan förvänta sig. Att han sedan gav mig munkavel på några av de politiska resonemangen han drog får jag väl förlåta honom tills vidare. Det är fräscht med en idrottande karl som förstår att han inte bara behöver prata om sport. Han har ett gott hjärta och han ger IFK en fräschör, och dessutom ett oväntat spelalternativ, både offensivt och defensivt.
  • Önnered–Ystads IF var kanske inte det fräschaste jag sett i matchväg. Jag gillar visserligen mål, men 70 stycken behöver man en stark mage för att hantera. Efteråt känner man sig som efter en måltid hos familjen Lindgren, där det inte sällan serveras mat, bärpaj, tårta och fika inom loppet av en timme, men ändå som fyra separata måltidshändelser.
    Men Ludvig Hallbäcks 14 mål känns förstås rätt otroligt. Och visst måste det vara så att ”Ludde” är den genom handbollsligans och elitseriens historia som kommit närmast att göra lika många mål som han är gammal, i år räknat? Killen har fortfarande inte fyllt 18. Jag utlovade inför säsongen att Hallbäck skulle bli säsongens utropstecken i hela ligan. Jag tar gärna åt mig äran för detta men inser att jag var långt ifrån den enda som kom på den idén. Nu leder han skytteligan.

Tre punkter som gör att handbollsligan känns som en caesarsallad med lagom med dressing och inte som en måltid hos familjen Lindgren (även om en sådan också är härlig).

En annan sak som gör att man är lite extra sugen på handboll denna höst är Kim Ekdahl du Rietz beslut att börja spela i blågult igen. På typ ett år har han alltså gått från att spela i en av världens bästa klubbar till att bli luffare, till att skriva på för världens kanske absolut bästa klubb och till att återvända till landslaget efter flera års frånvaro. Det svänger i du Rietz-land och det är härligt att hänga med. Man måste bara gilla en kille som säger fuck off till ett handbollsliv för att sedan obekymrat jogga tillbaka. Människor kan ha sina femårsplaner, eller så kan man göra som Kim EDR, ha femminutersplaner. Nu har Sverige Lukas Nilsson, Simon Jeppsson och Kim Ekdahl du Rietz på vänsternio. Det är den kanske intressantaste V9-besättningen i världen. En helig treenighet.

Den här teckningen ritade jag som någon slags bisarr Kim EDR-hyllning när jag var ett barn, det vill säga, för en åtta-nio år sedan. Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med den men jag antar att det också är en hyllning till Kim Ekdahl du Rietz tuss, vars återkomst till landslaget jag givetvis hyllar i samma utsträckning som människans och spelaren Kim Ekdahl du Rietz återkomst till landslaget.

I kväll möter YIF Sävehof i Partille. Det är en match som i närhistoria betraktat kan sluta lite hursomhelst. Det är inte på något sätt kris i Ystads IF och det kommer det inte heller att vara även om YIF skulle förlora mot Sävehof. Men jag tror inte att Jerry Hallbäck är speciellt nöjd med serieupptakten. Först fungerade försvarsspelet men inte anfallsspelet. Nu är det tvärtom. Framför allt tycker jag att man fått se vad Anders Persson betyder för laget. I två matcher utan honom har målen rasat in, 34 mot Malmö, 35 mot Önnered. I kväll tror jag inte att man släpper in över 30. I triangeln Ludvig Hallbäck-Kim Andersson-Mario Lipovac har YIF en utvecklingspotential som är ruskig, men än så länge fungerar den inte som en sammanhållen treenighet.

Ni vet, som fadern Hallbäck, sonen Hallbäck, och den helige minstingen Hallbäck. Amen.

Blogg in, blogg out.