Blogg

I väntan på derbyt di vide-di röe, 2:3

Gooood morgon! som Veiron skulle ha sagt i någon otta nån gång på 90-talet, eller möjligtvis gooood middag, eftersom klockan börjar röra sig mot ett sådant tidsmässigt härad. UPPDATERING: Det visade sig att detta inlägg blev klart först efter att det blivit kväll. Ifall någon bryr sig?

Jag antar att det är en sådan dag – oavsett om det räknas som morgon, middag eller kväll – då det är dags att börja blicka fram emot ett derby. Vilket derby? You know!
Det enda derbyt i svensk klubbhandboll värt att nämna, vid sidan eller kanske strax bakom det mellanskånska Clásicot mellan Lågan och H65. Ja, vi talar om Ystads IF–IFK Ystad förstås. Det andra av säsongens tre derbyn, om vi då inte spekulerar i att lagen skulle kunna mötas i ett kommande slutspel.

För IFK Ystads del handlar just nu det mesta om att ta sig till det där slutspelet. Min distinkta känsla är att det i kampen om åtta slutspelslag deltar nio lag, varav IFK Ystad just nu är det nionde, olyckliga laget nedanför strecket. När man sett IFK ett antal gånger under säsongen kan man känna att ”detta bör vara ett slutspelslag”, men titta på de åtta framförvarande lagen i tabellen. De bör OCKSÅ vara slutspelslag. Svårlöslig matematik. IFK kommer att gå en mycket, mycket tuff kamp om överlevnad till slutspel.

En grundplåt till en sådan överlevnad skulle två poäng mot YIF kunna vara. Jag såg det första derbyt för säsongen, den ytterst dramatiska bataljen som IFK såg ut att kunna vinna. Som man väl borde ha vunnit, som man nog säkert hade vunnit om man satt de första lägena i andra halvlek, där man hade läge att dryga ut den redan stora ledningen. I stället åt jobbiga, gedigna Ystads IF ikapp försprånget och kunde gå om.

Det är lite så jag uppfattar styrkeförhållandena mellan lagen. IFK kan nå väl så höga höjder som YIF, men YIF kan mala som en mjölkvarn. Sakta, sakta blir motståndskraftiga veteax till motståndare till ett fint pulver som försvinner i ett dammoln i luften, likt IFK-poäng. För IFK kunde ha haft fler poäng den här säsongen, men man har de facto svajat i slutskedet av matcher, ofta mot lag från den övre halvan av tabellen. Man tappade till förlust mot YIF och Malmö och tappade till oavgjort mot Önnered och Skövde. Alla var de säckar man hade goda chanser att knyta till ordentligt.

Jag tror dock att YIF kommer att få jobba hårt mot IFK:s revanschlusta. För förlusten mot YIF senast och för den ändå tappade poängen mot Skövde.

IFK Ystad kommer att spela den där matchen utan danske mittsexan Mads Houmöller, då man i samförstånd med 20-åringen bryter kontraktet. Jag träffade Mads när han besökte Ystad för första gången och mitt intryck var att det här var en stor, stark och trevlig ung man som inte förstår ett smack av vad jag säger. Dansk ungdom alltså…
Hur som helst är hela saken beklaglig. Houmöller skadade tidigt sin axel och har inte på lång tid varit aktuell för spel. Som ny i en klubb och nyss fyllda 20 år kan jag förstå att det är lätt hänt att man hamnar en smula utanför, både utanför handbollen och utanför det sociala samspelet med lagkamraterna. Hemlängtan måste bli påtaglig, med familj och flickvän på andra sidan sundet.

Så man bryter tvåårskontraktet och jag tycker att det är fint gjort. Man vill inte utsätta en 20-åring för den olustiga situation som han hamnat i, och mellan raderna tycker jag mig förstå att Houmöller nog mått ännu sämre än vad Kenneth Andersson ger uttryck för. Nu hoppas man ju bara att Mads Houmöller får rätt på sin axel – med eller utan operation – och kan blomma ut i en klubb i Danmark.

IFK Ystad är dessutom väl rustade på mittsex numera, eftersom Emil Berggren inte helt oväntat visade sig vara en fena där inne i de klistriga tröjornas och välväxta männens land, som ju livet på linjen utgör. Där bakom finns Axel Eriksson och Christoffer Svensson, så nä, historien med Mads Houmöller är mest tråkig för Houmöller själv.

Blogg in, blogg out.