Blogg

Kryptonit för Ystadslagen – och han har gjort den mäktigaste förvandlingen

Landslagsuppehåll är ofta ofrivilliga stopp i handbollsligarullen. Jag talar i egen sak nu alltså. Trötta träningsturneringar och kvalmatcher mot typ Montenegro är inte tillräckligt för att jag ska finna det som ett behagligt avbrott i vardagen. Den här gången tänkte jag att det skulle bli lite annorlunda, med Kim Ekdahl du Rietz comeback och så vidare, och det faktum att det nu är en ”riktig” turnering i form av nystartade EHF Euro Cup.

Nu sket det här med Kim EDR sig ganska omgående eftersom han är magmuskelskadad, och jag har dessutom insett att EHF Euro Cup inte är en riktig turnering. Det är en slags apparat för att hålla de lag som är direktkvalificerade för EM 2020 i landslagsskick. En livsuppehållande maskin, för att hårddra det, och sexigheten i den blir förstås därefter. Det är som nya Uefa Nations League i fotbollen ungefär, fast utan moroten att medverkan i slutändan kan utmynna i en EM-plats. Ty, EM-platsen har Sverige redan säkrat i och med sin roll som värdnation. Frågan är om handbollspubliken bättre kan sluta upp än vad fotbollspubliken kunde. Friends var ju halvtom när Sverige föll mot Turkiet i Nations League, men den skånska handbollspubliken är ju rejälare än så, det vet vi av hävd och tradition.

Och det finns några saker som jag ser fram emot att kika på. Nämligen följande:

  • Ystadskillarna. Alltid. Jim Gottfridsson och Niclas Ekberg brukar som vanligt ha stora roller, och nu blir det extra intressant att se vad Lukas Nilsson kan göra i blågult. Han har haft en stark inledning på bundesligasäsongen och med Kim EDR:s återinträde i landslaget är konkurrensen på V9 i blågult sylvass. Sylvass, säger jag. Det kan vara dags för Lukas Nilsson att så att säga peka ut vart hän hans skåp skall stå.
  • I och med att Kim EDR och Mathias Zachrisson fått tacka nej på grund av skador kallar man in Linus Persson. Utan honom innehöll den här truppen egentligen bara en enda renodlad högernia – Albin Lagergren. Det är tydligt att förbundskapten Kristján Andrésson litar blint på Lagergren och för all del på multikompetente Zackrisson. Tittar man på bundesliga och tyska cupen och så vidare blir det också tydligt varför man litar blint på Lagergren. Han är ny i ligan men äger den redan. Jag såg när hans Magdeburg slog ut Flensburg ur tyska cupen för några dagar sedan, och Lagergren var den matchens kung. Det var danska kommentatorer på matchen och jag tycker alltid att det är intressant att höra ickesvenska röster tala om svenska företeelser, även om de då råkar vara danska och pratar med en fet slev flødeskum i munnen. Det ger perspektiv och ofta en ”sannare” bild. De var, kort sagt, imponerade av Lagergren, och en del röster hävdar nu att Albin Lagergren hör till en skara spelare som kan kallas gräddan av världseliten. Det är en rätt sjuk förvandling från den Lagergren som var tydlig tvåa på positionen bakom Andreas Cederholm i Kristianstad för några år sedan. Hans förvandling är faktiskt bland det märkligaste och mest omvälvande jag sett inom handbollen. Det är en sak att vara en sämre juniorspelare och sedan bli en grym seniorspelare. Men att vara en fullvuxen seniorspelare som Lagergren var, med en kvalitetsnivå som kan beskrivas som bra/stabil handbollsligaspelare, till att på några år bli en sådan här världsspelare, det är för mig unikt. Det är unikt, och mycket roligt att se. Det ger hopp till alla noobies som försöker bli en stjärna i en ny sport, typ KULSTÖTNING eller nåt. Allt är möjligt.
  • Rent speltekniskt skulle jag inför matchen mot Spanien i kväll vilja ha svar på vad Sverige har för svar på Spaniens 5–1-försvar. Det var det som vände EM-finalen och som helt, helt knäckte Sverige i den andra halvleken. Det, samt Arpad Sterbik förstås. Han är fusk, det är sedan gammalt.

Om man ändå ska orda något om den handbollsliga som nu tar paus kan jag ju vädra mitt totala oförstånd för vad i Önnered som gör att de är fullkomlig kryptonit för Ystadslagen. Deras fyra poäng består av en seger över och ett kryss mot IFK, samt ytterligare ett kryss mot YIF. Utan dessa poäng hade de legat lika skrynkligt till som jumboplacerade AIK. Exakt vad som gör Önnered så kryptonitiga för Ystadslagen är svårt att säga, men det har blivit några minnesvärda nederlag genom åren. Jag var själv närvarande när YIF mötte Önnered borta i december 2014. Det var en match där YIF ledde med 16–11 i paus men sedan förlorade med 34–26. Man förlorade alltså andra halvlek med 23–10! Lägg därtill att YIF förlorade i kvalserien säsongen innan med 28–18 mot samma Önnered. Ystadslag trivs uppenbarligen mycket illa i Önneredshallen och jag ska själv säga att jag inte trivts våldsamt bra där heller, då man ofta dragits med skakig internetlina. Skakig internetlina är så 2005.

Blogg in, blogg out.