Blogg

Om klanen Hallbäck – och Åkes klump

Tjabba.

Jag skrev en krönika om gårdagens match, den hittar ni här. Den är bakom lås och bom och det är den av en anledning. Vi journalister skulle gärna även i fortsättningen vilja tjäna pengar på att arbeta med journalistik.

Hur som helst kan jag dra gratisresonemanget här, måhända blir det ännu bättre. Det handlar om att jag ser en skillnad mellan säsongens YIF och förra säsongens. En vilja att springa, en inställning att springa. Och då menar jag inte en mental inställning att springa, inte bara – utan en förprogrammerad inställning, en mekanisk funktion. Vid vissa givna förutsättningar, motståndarna skjuter si eller så, ett felpass hamnar si eller så, springer YIF direkt. Jag har märkt skillnaden i de flesta av de fem matcherna hittills, men aldrig har det varit så tydligt som det var i går.

Vilket så klart kan hänga samman med att Karlskrona är dåligt. Eller dåligt… de är i alla fall inte bra, och därtill helt utan självförtroende.

Men ändå – tycker ni inte att det märks en skillnad? Som jag skrev i krönikan, jag talade med några av handbollsligatränarna inför säsongen om vad de förväntar sig av säsongens YIF, och nästan alla – företrädesvis göteborgarna – trodde att det kunde bli en ganska väsentlig skillnad på de olika årgångarna av YIF. Att den taktiska handboll som funnits med Sebastian Seifert nu ersätts med Jerry Hallbäcks springhandboll, eller kanske bättre uttryckt: attitydhandboll. YIF har varit ett bra lag i flera år, men man har visat en slags vekhet i olika situationer. Man har vikt ner sig i tämligen eländiga ras, och man har aldrig riktigt fått fart på fötterna. Om det är jag själv som har diktat ihop den här förändringen, eller om det är något bestående som kommer att prägla YIF i år, det får, som man brukar säga, framtiden utvisa.

Jag är i alla fall ganska säker. Så säker, att ifall jag har fel, ska jag hångla upp alla de här tre klisterborttagningsmaskinerna i Ystad Arena.

Nä, det var förstås en lögn. De här klisterstationerna är bland det äckligaste som finns, de är äckligare än min kaffekopp på redaktionen som jag, likt en gammal italiensk husmor med sina stekjärn, aldrig diskar. Jag inbillar mig att det adderar något intressant och komplext till smaken för varje ny sats.
Jag minns när jag själv spelade i YIF, då fanns inte sådana här fina grejer. Då fick man själv bygga upp en liten klump av gammalt klister, som man sedan ”duttade” på bollen för att klistret på bollen i stället skulle fastna på klumpen. Ju större klump, desto snabbare gick rengöringen. Stor klump var respekt och kunde i viss mån kompensera ifall man hade en liten … bil. Jag hade varken bil eller körkort och heller inte tålamodet att bygga en stor klump.
Åke Hermansson, ni minns honom, va?

Han var ju materialare i YIF för några år sedan och även på min tid, och hans klump var enorm. Han hade störst av alla! Den var stor som en knytnäve och svart som kol. Den var underbar.

Åke var i arenan i går och jag måste säga att man saknar hans verbaliteter nere vid innerplan. När han såg mig sa han: ”Peter Lindgren, du söks för en intervju i radiohytten”.

Jag sa: ”Jaså, för vilken av mina bedrifter?”

Åke: ”Ja, i så fall måste det ju vara för en kommande”.

Han må vara över 70 bast, men Åkes verbala dräpare är spänstiga som få andra.

Efter matchen pratade jag med alla killarna i familjen Hallbäck. Roligast tyckte nog de alla det var att Ludvig Hallbäck fick göra sina första mål i ligan. Jag tyckte att det roligaste, eller i alla fall gulligaste, var när Ludvig skulle in på plan och inte fick av sig sin överdragsjacka, och storebror Anton Hallbäck fick hjälpa till.

”Haha! Han bara: ”Anton, hjälp mig, jag ska in!”. Hehe, grabben har problem. Han tar alldeles för mycket klister”, sa Anton.

Ludvig skulle haft Åkes klump. Jag säger bara det.

Jag var på IFK Ystads match i lördags. Det var en ganska intressant match sett genom försvarsglasögon. Varberg spelade 4–2 i försvarsspelet till en början och IFK spelade sin sneda femetta, med Axel Eriksson framme som spets mot Varbergsskytten Tobias Bengtsson. IFK löste Varbergs spel bra genom att nyttja Axel Eriksson på linjen, men det blev betydligt svårare när gästerna gick ner i 6–0.
Man har lite per automatik hållit IFK som ett lag som ska göra upp i toppen, och det tror jag fortfarande att de kommer att bli, men Kenneth Andersson har hela tiden hållit fast vid att laget har en lång väg att vandra.
Helt klart är att det är en stor skillnad på handbollsligan och allsvenskan. Om nu Varberg kanske är det bästa eller näst bästa laget i allsvenskan, tror jag ändå inte att man hade haft mycket att hämta i handbollsligan med nuvarande trupp och spel.

Ystads IF:s damer premiärspelade i division 1 i går, och man gjorde det genom att förlora mot Farmen. 24 insläppta på bortaplan är inget att skämmas för och tränare Pierre Gaum var också nöjd med försvarsspelet. 18 gjorda är för lite, men det finns gott om tid för förbättring, och som Gaum konstaterade, nu är premiären överstökad.
Premiärer kan i efterhand konstateras ha betytt ingenting, eller som högst väldigt lite. Det är bara en match av många. YIF har ett lag som borde kunna hålla till i mitten av division 1-tabellen.

Blogg in, blogg out.