Blogg

Om VM, och har YIF superhjältar som målvakter?

Jag har haft några dagar ledigt och äntligen, äntligen kunnat se lite av VM i handboll. Jag har sannerligen inte blivit besviken. Åttondelsfinalen mot Slovenien och kvartsfinalen mot Danmark var i långa skeden maktdemonstrationer, och semifinalplatsen är i inga hänseenden obefogad. Sverige är ett av världens fyra bästa handbollslag – i alla fall när man spelar som man gjort i VM.

Det vill säga – spring på allt. ALLT! Finns det inget att springa på – spring ändå och se hellre dum ut för att du sprungit än att inte ha försökt springa alls. Jag hörde någon av de svenska spelarna säga under VM att ”Det här är framtidens handboll”. Jag blev lite beklämd när jag hörde detta. Detta har vi väl hävdat i 15 år? Att man ska ställa om snabbt? Göra snabba avkast? Vi visste väl att det här var framtidens handboll redan då? När Hammarby slog Lindesberg med 53-40 2006 misstänkte vi väl att ett väl tilltaget springande kunde ha något med framtiden att göra?

Det är bara att lag haft lite svårt att implementera det här i praktiken. För Ystads IF, som i över ett decennium velat spela likt Sverige gör i VM, dröjde det ända till Jerry Hallbäck innan man kunde skönja en verklig förändring. För herrlandslaget fanns Bengan Boys – som ju var före sin tid i grenen springande och dessutom hade ”fusket” Erik Hajas – men sedan följde många långa år av sega omställningar, innan Kristján Andrésson nu lyckats få pöjkarna att kuta igen.

All kredd till Henrik Signell, vars huvud jag för övrigt ville ha på ett fat halvvägs in i andra halvlek mot Danmark. När Sverige gjorde rycket, satte 20-14 och hade momentum och alla andra modeord för att ha ”flowet” i matchen, då tog Sverige timeout! Signell AVBRÖT det svenska flytet för att säga till spelarna att nu måste vi vara beredda på att danskorna kanske spelar sju-mot-sex-spel. Som om man inte visste det. Som att inte danskorna ändå skulle ha tagit den där timeouten förr eller senare.
Yes, jag ville ha Signells huvud, med det välansade fina skägget, på ett fat, men jag hade inte velat äta det. I det läget, då danskorna efter den gudagivna svenska timeouten åt upp mål efter mål, ville jag bara ha Signells huvud på ett fat för att sitta och förakta det och överösa det med invektiv. Det är så jag funkar framför teven.

Signell är förlåten. Men gör aldrig om det där! Avbryt under inga omständigheter ett flow i matchen för taktiska direktiv. Ett flow har ingenting med taktik att göra. Det är som en magisk våg man bara ska rida på så länge man kan. Ifrågasätt det inte, rid på vågen bara.

Nu heter det tydligen att det här ska vara ”Det dansande landslaget”. 2001 i VM korades det svenska landslaget till ”Det leende landslaget” av teve eller någon kvällstidning. För några år sedan tror jag bestämt att man fick heta ”Det gråtande landslaget” då något inte gick som man ville. Jag undrar vad det är med just det här landslaget som gör att man måste ge det ett epitet. Varför kan man som herrlandslaget inte bara vara just ”landslaget”, och om man nu måste etikettera landslaget ytterligare, då måste väl ”Det vinnande landslaget” just nu vara det mest lämpliga?

Tidigare har detta landslag handlat mycket om Isabelle Gulldén. Hon är fortfarande framträdande och fantastiskt duktig. En av de bästa i världen. Men det är påtagligt att Sverige är så väldigt mycket mer nu. Mittlåset Sabina Jacobsen och Anna Lagerqvist har kanske ingen motsvarighet hos andra nationer, Johanna Westbergs skytte har i högre grad än jag drömt om kunnat ersätta Linnea Torstensons och i VM har vi sett ett genombrott av en högernia som är på den nivån som Albin Lagergrens genombrott var på i senaste herr-VM. Hanna Blomstrand var fenomenal mot Danmark. När hon köttade sig igenom blev det hakkebøf av det danska försvaret. Hennes genombrott breddar inte bara den svenska farligheten på nio meter, det ger den svenska offensiven en ny dimension genom att erbjuda ett nytt slags sätt att ta sig igenom försvar. Det skulle faktiskt kunna bli guld värt.

Däremot har folk missförstått det här med mod. Så fort en spelare spelar på det här sättet, med resoluta kraftfulla genombrott tolkar tittare och andra det som att spelaren måste ha en överdrivet stor portion mod. Det har ingenting med det att göra. Detta vet jag eftersom jag själv var denna typen av spelare och inte en enda dag på veckan skulle kategorisera mig själv som särskilt modig.
Det handlar helt enkelt i stället om överlevnad som handbollsspelare. Har man den spelstilen som Hanna Blomstrand har MÅSTE man spela så där. Det som ser ut som mod är blott en nödvändighet. Slutar hon gå in så där i situationerna kan hon lika bra lägga ner handbollen och bli en simpel sportreporter. Där krävs inget mod, här kan jag sitta på min feta röv och bara tycka.

När vi ändå är inne på tyckande kan jag ju tycka till om lite målvaktsspel. Idéhn och Bundsens målvaktsspel i VM har varit upp och ner, men ändå tillräckligt bra för det mesta. Ingen av dem har dock gjort räddningar i nivå med YIF:s Jessica Pilmans och Anders Perssons. Ni ser dem här.

Vilken räddning är bäst? Svårast? Spektakulärast?

I skrivande stund på YA:s omröstning på Facebook leder Pilman med 69-61. Det tycker jag är ett rättvist resultat. Anders Perssons räddning är mer ett nödvändigt ont för att han är för långsam (och gammal?) för att röra sig i andra riktningen, dessutom blir han ju inte mindre yta att träffa för en ouppmärksam skytt för att han står med näsan mot mål när han x-ar. Däremot ser räddningen mycket speciell ut, detta för att det ju är extremt ovanligt med målvakter som väljer att försöka rädda ett skott medelst en x-ning på fel håll.

Pilmans räddning är mer en på miljonen. Det är många fysikaliska lagar som måste tajmas och sammanfalla för att ett hårt skott ska sitta så där fastlimmad i en ensam näve. Det är som när man verkligen träffar klykan mellan stolpe och ribba, och den fastnar där. Sitter den exakt i klykan så kvittar det hur hårt skottet är – då fastnar den.

Summa summarum är det två extremt ovanliga räddningar, men kanske behövde varken Pilman eller Persson utföra något som har med superhjältar att göra.

Framför oss har vi två saker att se fram emot mycket. I kväll, YIF-Malmö. YIF brukar ha lätt för Malmö och är starka hemma, men jag tror att det blir väldigt jämnt. I morgon, Sverige-Frankrike. Frankrike är ett mästerskapsspöke för Sverige, men aldrig har jag värderat svenskornas vinstchanser högre än nu.

Blogg in, blogg out.