Blogg

Så glad blir man när man dödat ett spöke

Ystads IF gjorde en enda stor hög av dallrande ektoplasma av det där bortaspöket som man fått höra en del om på sistone. Efter matchen pratade jag och min gode kollega Ulf (Den Gode) med Jerry Hallbäck och Anders Persson och ingen av dem ville egentligen prata om något bortaspöke. ”Vi har slagit Alingsås, Lugi och Malmö på bortaplan i år. Det är rätt bra”, menade Anders Persson. Och det har han ju rätt i, även om YIF till viss del haft hyfsat ”lätt” för just de här tre lagen de senaste åren, om man bortser 0–3-debaclet mot Alingsås i slutspelet för två säsonger sedan. Jerry Hallbäck erkände ju dock att han tappat räkningen på hur lång tid det gått sedan man vann på bortaplan.

Bortaspöke eller inte så var det ju fint att man vann. Att vinna i Estrad har bara RIK och Kristianstad lyckats med tidigare i år. Så här glad kan man bli då:

Fotograf är Tommy Holl. Det är en magiskt fin bild, måste jag säga. Genuin glädje och manlig samhörighet, de vackraste komponenterna av handbollsligan. Ju mer jag tittar på den, desto mer oproportionerlig verkar dock glädjen. Det är en sådan bild man kan rama in och hänga upp på väggen efter att man vunnit en SM-final. Kanske är den extrema glädjeyttringen ett bevis på att bortaspöket tyngde Jerry Hallbäck mer än han vill erkänna. Det är ju en stor glädje ser man. Den typen av glädje man tenderar att uppvisa då man oroat sig över en flygolycka som involverat hela ens familj, innan man får reda på att planet landat mjukt i ett hav av brunsås.
Apropå sås, här kommer ett annat inslag med sås. Män i sås.

Han ser ju ut som ett sprinklersystem, Jerry Hallbäck. Är Alingsås värt tårarna? Äh, jag ska inte vara den den som är den. Det är vackert! Han ser dessutom ut att ta hand om sig själv, han har skött sin bicepsträning. Den där ådran kommer inte av sig själv.

Ska vi säga något seriöst här i dag? Eventuellt, jag har inte bestämt mig. Jo! YIF slår alltså Alingsås på bortaplan utan niometersspelarna Eric Forsell Schefvert, Emil Hansson och Jesper Gustavsson, som alla tre ingick i truppen från början den här säsongen (Man har dessutom en Simon Källström som presterar fin handboll som utlånad till Skånela). Det är – utöver att vara formidabelt starkt – ett faktum som stärker mig i min tro på att YIF haft, och i viss mån har, ett litet överflöd av likartat kvalitativa niometersspelare. Ni vet, Kim Andersson i en dimension, och typ åtta andra i nästa dimension. I stället för att rotera på åtta lika bra niometersspelare kan jag ofta tycka att det är bättre att rotera på fyra, fem. Ge några spelare chansen att ånga på i 45 minuter i stället för att byta på klockan. Det är två olika sätt att coacha, men personligen, som spelare, gillade jag att ånga på i 60 minuter, även om en del av mina tränare genom åren haft synpunkter på mitt försvarsspel. Och min kondition. Jag säger inte att det ena sättet är bättre än det andra, ty båda sätten har sina fördelar. Med Hallbäcks känner sig alla mer delaktiga.

Jag vinklade min Anders Persson-text, här läser ni den förresten (den är inlåst för, jo, även tidningar måste tjäna pengar. Man kan inte leva på gratisbloggar) på hans straffdominans.
Anders Persson är som andra rutinerade målvakter i handbollsligan lite upp och ner mellan matcher. Den här säsongen mest upp. Han erkänner utan omsvep att det är tråkigt att träna handboll när man är 35. Att han lever för matcherna, och speciellt de lite större matcherna. Och SPECIELLT då det ställer sig en skytt vid sjumeterslinjen. Han har aldrig uttryckt det på det viset, men jag antar att det handlar om känslan att få en junis att göra i byxan från sjumeterslinjen. Persson är kung av straffar i Sverige. 18 räddade av 60 straffar ger en räddningsprocent på 30, han räddar alltså i stort sett var tredje straff, bäst av alla målvakter som fått mer en ett enstaka antal straffar emot sig.

Anders Persson räddar flest straffar i handbollsligan. Måns Landgren har bäst räddningsprocent av alla målvakter i ligan (men jo, lite för få skott för att räknas fullt ut), och Hampus Andersson leder skytteligan och näääästan MEP-ligan. YIF har som vi tidigare konstaterat bredden på nio meter. Men man har verkligen spetsen på de andra positionerna.

På annandagen möter YIF Alingsås igen. Det tycker Anders Persson är piss. Det gör inte jag för det påverkar inte mitt intagande av julbordet i ringaste grad. Vi ses då.

För övrigt väldigt kul att Louise Westerberg prisades av YIJK som årets handbollstalang. Hon är den blott andra kvinnan att få det här priset (den första var Borrby IF:s Catarina Thorstensson. 1987!). 2017 var i sanning något av ett upprättelsens år för kvinnorna. Och mer kommer att komma.

God jul och sånt. Här är en videosnutt från den bästa julfilmen som finns (bredvid Frank Capras ljuvliga Livet är underbart förstås):

Blogg in, blogg out.