Blogg

Silver, men Jim hade guld – och mord – i ögonen

Man ser det i ögonen. Allt finns i ögonen.

Jim Gottfridsson är en städad man, ställer alltid upp för media och uttrycker sig på ett sätt som gör åhöraren viss om att framför mig står en rakt igenom sympatisk människa utan smutspartiklar i sin mjölpåse. Ändå såg han ut som om han ville döda efter EM-finalen. Kanske bara ett smådjur, en liten gnagare eller kanske något från ödlesläktet. Men det såg faktiskt ut som om han ville döda Suzanne Sjögren, TV3-reportern.

”Kan du glädja dig åt silvermedaljen?”

”Kan du glädja dig åt den personliga utmärkelsen som mest värdefulla spelaren i hela EM?”

Kanske ville han inte döda Suzanne Sjögren, men när han sansat svarade att: ”Nä, handboll är en lagsport och vi har precis förlorat en EM-final” såg det åtminstone ut som att han tänkte be Sjögren företa sig en resa till det geografiskt avgränsade område där pepparn växer. Han såg rent av ut att kunna ombesörja saken själv.

Man såg mycket i Jim Gottfridssons ögon, och det är det som delvis gör mig så full av tillförsikt, så viss om att det här bara är början på något mycket fint. I hans ögon fanns löftet om mer, löftet om att han minsann inte kommer att lägga klisterburken på hyllan förrän det ligger ett mästerskapsguld på samma hylla.

Samtidigt ska man inte slarva med användandet av den typen av profetior. Vägen till en mästerskapsfinal är snirklig och fylld av slumpens oberäkneliga uppdykande. Se bara på Frankrike. Frankrike förlorade en match, Sverige fyra. Frankrike kom trea – Sverige tvåa. Outgrundliga äro mästerskapet vägar och inget säger att Sverige ska gå spikrakt uppåt i utvecklingskurva och därmed ta det logiska steget – VM-guld – till nästa mästerskap.

Inget annat än Jim Gottfridssons ögon då, med andra ord.

Men minns också att vi pratade om en ljusnande framtid redan sommaren 2012, då Sverige vann OS-silver. Vi sa att detta måste bära hän åt ett ljuvligt ställe där vi alltid dricker vin och sitter i solen och guldmedaljer strösslas över oss. Men så PANG! – Sverige gick inte ens till VM. Förlorade mot lilleputtnationen Montenegro. Det var vidrigt. Hemskt. Traumatiskt. Men också ett bevis på att vi ska behandla våra framgångar ödmjukt. En framgång automatiserar inte det kommande framgångsflödet. Jobbet måste göras.

Varför förlorade Sverige finalen då? Jag tror att man återigen överraskade lite i första halvlek, Spanien såg lika oförberett ut som Danmark i semifinalen. Dessvärre är Spanien mycket smartare, mycket slugare än Danmark, som litar lite för mycket på individuell briljans. Spaniens kollektiva försvarsspel i andra halvlek var ruskigt. Sverige gjorde två mål på 20 minuter. Ingenting fungerade. Spanien stressade allt tröttare svenskar att passa dem rakt i händerna. Och ingenting i världen blir ju bättre av att passa en spanjor rakt i händerna i en EM-final. Det fick Linus Arnesson plågsamt erfara några gånger. Spanien praktiserade ett basketförsvar där de med snabba fötter såg till att hamna i vägen för ouppmärksamma svenskar. Det är en diametral skillnad om man jämför med hur Tyskland vann den förra EM-finalen 2016 – mot just Spanien – där man vann för att man på ett nästan våldsamt sätt försvarade sig mot spanjorerna. Jag föredrar alla dagar i veckan det spanska sättet, även om de ibland faller på ett tämligen teatraliskt sätt.

När det började gå på ändan för Sverige fanns helt enkelt inte orken, varken i kropparna eller i knopparna, till en ny bragd. Inte efter att man under mästerskapet tappat båda sina högernior. Att en Jim Gottfridsson som ännu inte kommit in i hundra procents matchform slets som enda mittnia, som oersättlig mittnia, gynnade inte heller Sverige när tåget gick.

När jag väl insett att Sverige skulle komma att förlora matchen – det gjorde jag redan vid 15–19 – fann jag mig ganska snabbt i saken och var inte alltför nedstämd. Sverige har gjort ett fantastiskt mästerskap och förtjänar alla eloger som går att uppbringa. De vann fyra matcher och förlorade fyra matcher, det är ett märkligt facit för en silvermedaljör, men slår man Danmark i en semifinal och Kroatien i Kroatien inför 15000 galna kroater – då förtjänar man en medalj av något slag.

Blogg in, blogg out.