Blogg

Stjärtklappen – handbollens bidrag till världsfreden

Min fru och jag satt och såg den andra SM-kvartsfinalen mellan Lugi och Ystads IF när Lugitränaren Tomas Axnér plötsligt daskade till en YIF-spelare på stjärten.

Skärmavbild 2017-04-19 kl. 10.00.39

”Va! Han slog till honom på röven!” sa min fru, för hon är från Norrland och där kallar man en spade för en spade.

Jag pratade med henne om handbollens värden, om denna ädla sports eviga sanningar och om hur det alltid varit så att vem som helst på en handbollsplan är i sin fulla rätt att daska vilken annan aktör som helst på samma plan, på ballen.

Balleklappen – låt oss för all del kalla den ”stjärtklappen”, om vi till äventyrs har en trög stockholmare här som i detta nu häpnar över undertecknads vulgaritet, stockholmare är ju som bekant inte lika smarta som vi lantisar – har i extremfall till och med utdelats till en domare. Utan påföljd!

Stjärtklappen är ett förbund man sluter med andra handbollsspelare. Visst har det väl hänt att hockeyspelare klappat till kamraten på skinkan, men det är med tjocka handskar och sju fega lager tyg och skydd. När handbollsspelare daskar sätts köttet i vibrato. Det är en kärlekshandling som säger att ”även om vi slåss om poängen på denna plan är vi båda människor”.

Jag tänkte på vårt samtal hela kvällen och när det ljusnade låg insikten över mig som dagg på lövverken en sommarmorgon. Jag insåg att stjärtklappen kan vara lösningen på vår tids största världsproblem. På krigen. Att män som klappat varandras stjärtar är mindre benägna att slå ihjäl varandra.

Tänk om Donald Trump och Kim Jong Un innan det är tal om att kärnvapenbomba måste smacka till den andre på bakdelen. Självdör inte kliet i avtryckarfingret, säg?

Det låter ju för övrigt som något Trump själv skulle kunna säga: ”Grab them by the ass”.

Stjärtklappen är det elfte budordet. Stentavlan som Mose tappade på vägen ner för berget Sinai: ”Du skall icke hafva agg mot den man du vidrördt på röfva”.

Stjärtklappen borde finnas som broderad väggbonad i varje människas hem: ”Det är svårt att bli nukleär, mot den rumpa du har kär.”

När president Erdogan nyligen fick utökad makt i Turkiet skanderade hopen framför honom – företrädesvis män, så klart – ”Dödsstraff! Dödsstraff!”. Det var alltså det enskilt bästa som människor såg med resultatet av folkomröstningen, att nu äntligen kan vi ta livet av folk med statliga medel igen. Det är beklämmande, och jag säger er, att det förekommer extremt lite stjärtklappande bland männen i den där hopen.

Så när helst ni vill säga en Trump-typ eller Erdogan-typ att han ska ta sig i baken, den gamle skitstöveln – säg då inte så.

Säg: ”Ta mig i baken”, i stället.