Blogg

This is not the fucking Postkodmiljonären

Sverige är i EM-semifinal för första gången på 16 år, och jag har lite svårt att förhålla mig till saken. Dels för att jag i tyst vrede låg och stirrade in i en vägg i går kväll och försökte få min son att sova, samtidigt som Frankrike tog oss i sin breda Karabaticfamn och bar oss ända till semifinal. När jag kom ner till tv:n såg jag att det var klart. Den riktiga glädjen ville inte infinna sig då en dimma av irritation fördunklade mitt sinne.

Jag var irriterad dels alltså för att min son inte kunde sova och därför fick mig att missa dramatiken. Dels för att Sverige gjorde en riktigt dålig avslutning på matchen mot Norge. Det stank intensivt av ”Vi har råd att förlora-mentalitet” och mitt i alla långa krystade anfall med tafatta försök att skaffa sig frikast höll Sverige på att tappa den lilla förlust man slagit vakt om (!). Märk väl – man slog alltså vakt om en förlust. Det är en mentalitet jag inte gillar.

Hade Sverige fortsatt så som man spelat under de 45 första minuterna av matchen och gjort allt för att vinna, hade man också gjort det, alternativt hade man förlorat med mindre än man gjorde till slut. Sverige har inte spelarna att kunna slå av på takten och spela taktiskt. Börjar de tänka på att spela långa anfall slutar de tänka på att göra mål, vilket trots allt är fundamentet i allt anfallsspel. I den sista timeouten började Kristján Andrésson att prata om den här tremålsförlusten, om att det var okay. Han tror förmodligen att han riskminimerade genom att ta upp ämnet. Jag tror snarare att det är tvärtom. Riskminimering hade varit att spela på det sätt som man tror är bäst för att vinna matchen. Punkt slut.

Men – Sverige är i semifinal. Det är ju härligt egentligen och jag får snart sluta att vara irriterad. Men nu är det vinna som gäller. This is the fucking European Championship – not Postkodmiljonären, för att parafrasera Stuart Baxter, i den här klassiska gamla intervjun.

This is alltså the fucking EM och alla livlinor är slut. Ska man gå hela vägen till pokalen finns det inte en enda vän att ringa. Sverige har förlorat tre matcher och vunnit tre och räknas till de fyra bästa lagen i Europa. Det är inget annat än jackpot. Frånsett matchen mot Kroatien, som var superb även om Kroatien bitvis varit onödigt uppskrivet, har Sverige gjort en sådär bra turnering. Det var bra att slå Serbien och Vitryssland, men det var också något som man skulle göra, något som man på förhand skulle kunna förvänta sig. Matcherna mot Frankrike och Norge innehöll bra saker men lika många dåliga. Islandsmatchen räknas som bekant inte och det känns bra att kunna glömma den. Men ändå, känslan är kvar – Sverige har gjort en halvdan turnering och är i semifinal.

Att Sverige med nuvarande spel skulle kunna rucka Danmark är inte rimligt, då måste danskarna vara helt under pölsen, som man säger. Jag nås av uppgifterna att Niklas Landin möjligen kan komma att missa matchen. Han ska bli pappa. Jag antar att det inte är läge att berätta för Landin att det här med föräldraskap är överreklamerat. Skitungarna vill ju aldrig sova. Nä, Niklas, åk du hem.

Problemet med Danmark är att de har Mikkel Hansen. Men det verkligt stora problemet med Danmark är de utan Mikkel Hansen inte är mycket sämre. Mensah Larsen, Olsen, Damgaard, Lauge. De har liksom en uppsjö niometersspelare som kan döda vilken match som helst. Kort sagt är det världens bästa lag. Anledningen till att de inte är det lag som vinner mest är att de inte är mäktigast. Frankrike är mäktigast. Fransmän kan blåsa upp bröstet och skrika ”allez” och sedan kan alla andra åka hem.

Hur ska Sverige vinna då? För det första måste man få utdelning på sina lägen, man kan inte missa som man gjort mot Norge, Frankrike och Island. Exakt varför man missar så mycket kan jag inte svara på, men ett grundtips är att vara lite kyligare i avslutsläget. Svenskarna har varit lite naiva, lite lata, skjutit det raka skottet i stället för att vända dem. Samma med straffskyttet.

Sverige måste alldeles garanterat vinna målvaktsmatchen, och det kan man göra – ännu lättare om Niklas Landin inte är med.

Kantspelet måste bli mycket bättre. Jerry Tollbring måste vakna upp från slummern i formsvackan och Niclas Ekberg måste steppa upp och vara den lagkapten han är.

Slutligen måste Jim Gottfridsson vara på plan hela matchen. Sverige blev lamslaget efter hans röda kort mot Norge. Det var fruktansvärt att se. Lukas Nilsson som mittnia funkar när han har feeling och är i form, men i går var det bara en riskfaktor.

Blogg in, blogg out.