Blogg

Två lag men vem kan knyta ihop en säck?

Hur tar man temperaturen på en SM-kvart?

Kanske genom att granska publiksiffrorna på Lugis hemmamatcher i kvartsfinalserien. Den första ger vid handen blygsamma 2 017 människor och alla som någonsin kallat Sparbanken Skåne Arena för ”Biblioteket” fick vatten på sin kvarn.

Den andra matchen i Lund besöktes av 2 432. Jag var där och jag ska inte påstå att det kokade, men ljudkulissen låg på nivåer som hade tvingat vilken bibliotekarie som helst att vidta åtgärder av en utkastarkaraktär för vilken deras spensliga och koftbeklädda fysik inte lämpar sig.

I kväll väntas i runda slängar 3 500 personer till arenan. Inte en enda av dem är bibliotekarie.

SM-kvartsfinalen mellan YIF och Lugi har gått från ljummen till stekhet. Efter fyra matcher och 240 minuter handboll under ordinarie tid skiljer ett mål mellan lagen, och det är därmed också konstaterat att duellen är stekjämn, även om jag är fullt medveten om att den ordsammansättningen inte är upptagen i SAOL:s heliga.

Jag vill säga någonting om vad som kommer att avgöra den här drabbningen, men min vilja kuvas under känslan av att det är omöjligt. Det är så lite som kommer att avgöra, men det är så mycket som skulle kunna göra det.

Målvakterna, orken, rutinen, stjärnorna, pressen, straffarna eller tränarna? Vad blir det?

Det jag vet att är att vi står med två lag som har svårt att knyta ihop säckar. Två klubbar som haft klassiskt svårt i grenen säckknytning. Fyran och femman i maratontabellen, men bara ett, respektive två SM-guld. Det är frapperande.

Trots att det är två högpresterande klubbar saknas den riktiga vinnarkulturen. Att tvista om anledningarna därom tarvar en doktorsavhandling i anspråk.

Kanske har det genuina handbollsintresset i Lund och Ystad föranlett klubbarna att i f-ö-r stor utsträckning satsa på egna produkter, vilket lett till att YIF och Lugi blivit oklanderligt stabila högstaligalag, men utan den yttersta spetsen?

Ystad är en talangfabrik av en dignitet som saknar motsvarighet i handbollsvärlden, men talangerna tvingas lämna för proffsliv innan de behängts med en SM-guldmedalj.

I Lund kämpar man på gott och ont vidare med biblioteksstämplar och nidnamn av lärdomskaraktär. Laget har kallats ”Swingin Lugi” för ovanan att blanda topprestationer med bottennapp, och jag har ibland funderat på hur ofta bottennappen föregåtts av kvällar med nationsliv, eller dagar med tentamen.

Talanger och akademiker men få med säckknytarfingrar. Att vi haft fyra så jämna matcher kan helt enkelt tyda på att lagen är jämna, men det kan lika gärna bero på att inget av dem har förmågan avgöra när man bör.

Jag tippade inför den här SM-kvartsfinalserien 3–2 i matcher till Lugi men ska jag hitta den tyngst vägande faktorn till att någon till slut knyter åt den här säcken är det att YIF har importerat guldrutin. Man kan ställa upp med en niometerslina med sex SM-guld: Alexander Borgstedt (Alingsås, 2014), Kim Andersson (Sävehof 2004, 2005) och Eric Forsell Schefvert (2010, 2011, 2012).

Mot det ställer Lugi en niometerslina med 600 högskolepoäng.

Det sista var ett skämt, om detta har jag faktiskt ingen aning (men visst måste en så välkammad pojke som Anders Hallberg ha genomlevt minst fem studentspex och ett halvt decennium på LTH?).

Det som händer i kväll blir långt ifrån välkammat och spexigt. Det blir stekhett och stekjämnt och profana ordbesvärjelser kommer att uttalas. Utgången är i grunden outgrundligt oviss.

Lugi har det bästa laget men YIF har den bästa målvakten i Anders Persson. Lugi har framtidens stjärna i Simon Jeppsson men YIF har Kim Andersson – stjärna då, nu och för alltid.

Lugi har Niclas Paradis men YIF har i 5–1-spetsen Anton Hallbäck ett litet Helvete.

Den här matchen kommer att ha allt.