Blogg

Upp och ner i den bästa sporten som finns

Lite dåligt tempo i handbollsligan just nu tycker jag. Hattigt. Landskampsuppehåll och skit. Eller inte skit, men ni fattar vad jag menar.

Ystads IF såg mot Aranäs inte alls ut att må bra av uppehåll mitt i serien, trots att man egentligen fysiskt mådde mycket bra av det, och kunde rehabilitera skadade spelare. Förlusten mot Aranäs var ett bottennapp, det måste man säga. Den matchen gör att det känns mindre relevant att prata om ett Ystads IF som är stabilare än i fjor. Kanske är man inte stabilare, men jag tror fortfarande att man är lite bättre. Trots att man bara gjorde fem mål i andra halvlek mot Aranäs. Det är brutala siffror. Ja, egentligen gjorde man ju sju mål, men de två sista fick man till skänks som en eftergift mitt i Kungsbackajublet. Jag ser framför mig ett rejält rannsakande efter den matchen. Ett YIF som ser sig själv i spegeln.

Detta kommer att synas med tydlighet på fredag mot OV. Det är jag säker på. Ett OV som plötsligt börjat vinna ska inte underskattas och det kommer YIF inte att göra. Om ytterligare en tredjedel av serien är det till och med möjligt att YIF tittar tillbaka på Aranäsmatchen och tänker att det inte var en helt dålig sak som skedde. Att man fick tillfälle till rannsakan efter en inledning av serien där många – däribland undertecknad – kanske snackat upp laget till en nivå man inte riktigt befunnit sig på.

Men apropå YIF-lag som pendlar i kvalitet har vi ju damlaget som kanske gjort lite tvärtom. Förlorat merparten av matcherna, inte varit helt nöjda, men så plötsligt en bortaseger mot serieledarna S-hof, från Partille. Boom! En spelad hundralapp på den matchen och bortaseger måste ha gett bra utdelning. Men tränare Pierre Gaum kan konsten att spela oberörd:

”Ah, vi gjorde äntligen det vi pratat om. Vi spelade rakare i anfallsspelet, och då är det inte konstigare än att vi är ett bra lag”.

Gud vad man hör att han tycker det är en härlig sak att spela oberörd i en situation då man slagit en serieledare på bortaplan. Att spela blaserade i stunder av stor framgång är ett av vi människors största källor till lycka. Det svär jag på.

Gaum har i i princip alla förlustmatcher pratat om att man ”putsat för mycket fönster” i anfallsspelet. Man har pratat om fönsterputsning så mycket att till och med spelarna själva pratar om fönsterputsning när de pratar med media. Man kunde nästan tro att YIF:s damer har ett företag i branschen fönsterputsning. Jag är lite allergisk mot den typen av etablerande av metaforiska bilder för speltekniska detaljer. Människor är enkla varelser och vill ha enkla kommandon. ”Sluta putsa fönster” är en måhända träffande beskrivning av fenomenet att lalla runt på nio meter utan att ”sticka dit näsan” – för att använda en annan sliten bild – men kommandon som ”satsa mot mål” är mer direkta.

Division 1 har efter fem omgångar delat sig i två skikt, med fem tydliga topplag, men med fler prestationer av den karat man visade mot S-hof, utesluter jag inte att YIF inom kort ansluter till toppkvintetten.

Om vi återgår till handbollsligan har denna delat sig i ett antal skikt. Toppskiktet innehåller en duo bestående av Kristianstad (oväntat va?) och – lite mer oväntat – Alingsås. Västgötarna har återigen fått ihop det, trots att man tappade centralinjen i Aggefors, Konradsson, Darj och dessutom Frend Öfors. Mikael Franzén är en tränare som nog förtjänar ett än större erkännande än han fått. Han kan bygga fina lag trots rotation på spelare, och han dessutom flera SM-guld på cv:t – med två olika klubbar. Det enda man i nuläget kan kritisera med Mikael Franzén är hur övertygad han inför säsongen var på att Sävehof skulle vara outstanding i år. Det kändes märkligt när han sa det, och elva omgångar in i serien, med Sävehof på åttondeplats i tabellen och nio poäng från serieledningen, känns det inte mindre märkligt.

Ricoh är en av seriens största besvikelser, även om jag inte vidhängde dem några större förväntningar. Jag trodde verkligen att de skulle ha erövrat NÅGON poäng efter en tredjedel av serien. Martin Boquist är en tränare jag har stor respekt för, men denna säsongsinledning är inte något han kommer att kråma sig över på krogen om tio år. Om nu krogen är ett ställe Boquist med regelbundenhet frekventerar. Om detta vet jag verkligen inget.

Jag vet dock, att om krogen är ett ställe som Martin Boquist frekventerar ofta, är följande video, följande programförklaring av sporten handboll, en sak som han borde kråma sig över:

Det är från tiden då han spelade i VästeråsIrsta. Jag respekterar andra idrotter och jag respekterar att man kan tycka om andra idrotter, men varför kan inte alla bara – som ett erkännande av sakernas tillstånd – proklamera att handboll är den bästa sporten av alla?

Blogg in, blogg out.