Blogg

Uppsnack inför landskamp och mina allra sämsta bilder

Sommartider hej hej brukar vara ekvivalent med lugnare handbollstider och på sin höjd en liten hittepåturnering i sandhandboll (som förvisso blivit gigantisk). Men icke.

Ystad rustar som bäst för sin första tävlingslandskamp i Ystad Arena. Jag var givetvis på plats ute på ”Saltan” när de celebra gästerna anlände. Jag var rädd att jag skulle stå där ute ensam i min gubbpose och med YA-sportens sorgliga ursäkt till kamera och se ut som den sortens man som inte har rent mjöl i påsen. Nu träffade jag genast landslagets förträfflige presschef Daniel Vandor och det lugnade mig. Jag kände mig för ett ögonblick som en riktig fotograf.

I tidningen och på webben har ni kunnat skåda mina bästa bilder från landslagets incheckning på Ystad Saltsjöbad. Men jag är ju så förbannat bjussig till naturen – och för övrigt en hedersknyffel som inte tänker skina i min bästa dager när jag består av lika delar guld och skit – att jag här tänker publicera mina absolut sämsta bilder från söndagskvällen. Passa på, för sämre landslagsbilder kommer ni inte att få se.

Skärmavbild 2017-06-12 kl. 15.30.00

Det här är kanske Ida Odén (jag vet faktiskt inte) och i bästa fall reklam för ett ganska känt klädmärke. Man ser antydan till en kärleksfull omfamning till höger och det förhöjer åtminstone spänningsvärdet i den här annars genomusla bilden.

Skärmavbild 2017-06-12 kl. 15.30.44

Här är för övrigt en annan omfamning. Jag tror återigen att det handlar om Ida Odén och mannen i förgrunden är den förträfflige Daniel Vandor. Ida och Daniel ser lite ut som samma varelse, med var sin arm utsträckt åt sidan vilket får hela skapelsen att se närmast emblematisk ut. Jag ångrar mig, jag älskar den här bilden! Men ljuset är åt helvete.

Skärmavbild 2017-06-12 kl. 15.42.45

Det här är Daniela Gustin. Tror jag. Bilden är symbolisk eftersom jag med min ömkliga lilla Nikon kände mig un peu emaskulerad bredvid mannen med den här hiskeliga saken till kamera.

Skärmavbild 2017-06-12 kl. 15.47.09_2

Det här är i allt väsentlig bakhuvudet på den förträfflige Daniel Vandor, som i takt med att jag finner honom stå i vägen på allt fler av mina bilder blir en smula mindre förträfflig allt eftersom. Det är verkligen i allt väsentligt bakhuvudet på Daniel Vandor, men det är också den allra bästa biten på förbundskapten Henrik Signell – hans skägg.

Ska jag säga ett ord av allvar också? Jag vet inte. Det finns dagar för allvar och det finns dagar för skoj och jag har ännu inte identifierat den här dagen. Så vi kör på känsla.
Jag såg delar av bortamatchen i Skopje, där det kändes som att hemmapubliken och arrangören och hela Skopje gjorde sitt yttersta för att ställa till det för Sverige. Tillfälliga tv-avbrott, strömavbrott, och avbrott för något oidentifierat stök på läktaren. Det var i stora delar en spännande tillställning i Skopje, men spänningen bestod inte alls i det handbollsmässiga. Till detta var Sverige för bra, Makedonien för otillräckligt.

Man vet att en match kommer att bli ojämn när expertkommentator Per Johansson (förträfflig, i sanning också han förträfflig) redan tidigt anlägger ett nästan ointresserat tonläge och blaserat förutspår fortsättningen på matchen: ”Sverige kommer att läsa in det makedonska växelspelet, då kommer kontringarna att komma igång och Sverige kommer att få lätta mål. Den här matchen kommer alldeles snart att byta skepnad och då kommer Sverige ganska enkelt att gå ifrån.”

Vissa skulle kalla Per Johansson för en spänningsdödare men han hade ju rätt. Som vanligt.

Det ska till en praktsensation av episka mått för att Sverige ska tappa elva måls ledning i Ystad Arena i morgon kväll. Det ska till ett miracle on parkett, eller punktelastiskt sportgolv eller vafan man kallar underlaget för, för att Sverige ska tappa det här. Det ska till vad man i litteraturen kallar för ett ”deus ex machina”, ett så kallat gudomligt ingripande, som de antika författarna tog till när de inte på annat logiskt sätt kunde lösa slutet på en berättelse.

Det är i praktiken avgjort. Förtar det då något av den presumtiva upplevelsen av en landskamp i Ystad Arena? Ja, om man är en sketen pessimist. Men det är vi ju inte. Vi är härliga med händerna upptagna av halvfulla glas optimistiska människor. Och då inser vi ju att det här kan bli ännu bättre än om playoffet inte varit avgjort. För nu kan ju alla njuta förbehållslöst! Spelarna kan visa upp det lilla extra för en kunnig handbollspublik i Ystad och vi har redan på förhand en festgaranti. Fullsatt och Sverige kommer att vinna – det kan ju inte bli bättre!

Kort om sport (handboll)
* Ystads IF har i nästan komplett tystnad haft Flamur Gerbeshi på provträning, och på damsidan har man värvat Patrizia Larsson och Emma Persson Wik från Lundagård. En gång i tiden fick vi på YA pressmeddelanden när något dylikt skedde, men det råder kanske andra tider nu. Oklart vilka tider. Jag tycker allt att man kan slå lite mer på stora trumman när man värvar spelare till sitt division 1-lag.
* Kim Ekdahl du Rietz är färdig med handbollsspelandet. Äntligen! I Sportbladet kallar han dagen då hans karriär avslutades för den bästa i sitt liv. Jag vet att det finns de som blir provocerade, som anser att varje människa med en talang borde göra sitt yttersta för att göda den, för att låta den komma medmänniskor till gagn. Men kanske är det det han gör! Kanske är Kim Ekdahl du Rietz främsta talang inte hans handbollsspelande, utan talangen att kunna säga nej till en annan talang, och därigenom inspirera människor i liknande situationer att följa sitt hjärta. Nu ska han bo i en kolonistuga i Lund och lifta genom Europa. Det är den typen av människa man måste älska.
* Jag ser att det blossat upp ett ”twitterbråk” mellan representanter för Aftonbladet och diton från Skånesport. Aftonbladet tycker att Skånesport är en reklambyrå, Skånesport tycker att Aftonbladet skriver penisartiklar. Båda har rätt, men allt är helt nyanslöst, så som det alltid blir när folk bråkar på twitter. Att se folk bråka på twitter är som att se två tyrannosaurus rex göra upp i en boxningsmatch. Med 140 tecken att tillgå kommer de små meningslösa och löjliga slagen med de alldeles för korta armarna aldrig utanför den egna kroppens radie. Därmed inte sagt att jag inte finner det hela roande. Jag finner det högeligen, högeligen roande.

Blogg in, blogg out.