Blogg

Vi springer ikapp handbollen och sunda förhållningssätt

Det händer mycket i handbolls-Sverige och i handbollsvärlden, och därför skäms jag en aning för min frånvaro från den här bloggen. Jag vill skylla på så mycket men tror att jag låter bli.

Låt oss i stället försöka springa ikapp!

I kväll är det ju nämligen El Clásico, som vi lite uppumpat och överdrivet brukar kalla mötet Ystads IF-Lugi. Det här var speciellare förr, när lagen inte möttes 764 gånger per säsong, men det är ändock en match i serielunken där pulsen jobbar sig upp i frekvenser motsvarande en brottningsmatch med exempelvis Malou von Sivers, bara för att välja någon (och för att det råkar stå på på teven framför mig). Jag inbillar mig att det nog kan vara lite småjobbigt, men ändå inte svårt att hantera.

Att jämföra dessa lags kvaliteter och göra en gradering känns i nuläget ointressant och dessutom svårt. Lag två i handbollsligatabellen, Alingsås, har 22 poäng. Åttan Guif har 18. Det är snorjämnt helt enkelt. Kristianstad spelar i sitt eget universum och får sin von Sivers-puls först när de ställs mot världsklassmotstånd i Champions League. Och när de pressas att försvara den där hemmasviten som jag faktiskt inte har riktig koll på. 57? 58? 172? Ett eget universum är det hur som helst.

Lag 9 till 14 är i ytterligare ett universum, där får man von Sivers-puls bara någon andas något om allsvenskan. Serien som den är, är otroligt ointressant. Men samtidigt jätteintressant. Det handlar så klart om vad man fokuserar på. Mitt fokus i den här bloggen är Ystads IF, och resten av serien är för YIF en enda lång matchsträcka mot att landa någonstans mellan plats 2 och 8. Det kan bli vad som helst. Det är inte oviktigt, men i december får jag ingen puls av det.

Mer puls kan man få av Kim Anderssons hälsena, ifall man är lagd åt det hållet. Själv tolkar jag den här förhandstexten som att det inte är otroligt om han spelar, och då kanske företrädesvis i försvar. Är man rädd för benet just för att det är ett upphoppsben borde problem för försvarsspel inte föreligga. Kanske skulle han kanske också, utan att riskera hälsan, kunna spela mittnia i anfallet. Men vad vet jag, jag är ingen jäkla medicinare.

Tre matcher spelade av handbolls-VM. Ingen spelare från Ystad deltar, men VM är VM ändå. Dessvärre har jag jobbat på ett sätt som gör att jag har dålig koll på det här mästerskapet. Jag noterar dock vid en snabb scanning av nätet att det återigen är snack om de svenska målvakterna. Detta har varit ett sorgebarn de senaste åren, och det är märkligt med tanke på hur mycket man från förbundshåll satsat just på detta, och på hur lite problem man har på herrsidan.

Nu såg jag andra halvlek mot Tjeckien i går och där måste jag säga att Johanna Bundsen var ganska bra.

IFK Ystad fortsätter att positionera sig väl, i slagläge för en handbollsligaplats igen. Varberg ser märkligt svåra ut att rå på, jag såg IFK:s hemmamatch mot Varberg och var egentligen inte imponerad av hallänningarna. Jag skulle misstänka att det är ett kvalitetsglapp mellan topplagen i allsvenskan och bottenlagen i handbollsligan.

Jag vet inte om ni noterat krönikan jag skrev i tidningen för ett antal dagar sedan. Jag har behandlat ämnet flyktigt i bloggen tidigare men valde nu att löpa, om inte linan ut, så i alla fall en bit längre. Reaktioner? Massor! Jag har aldrig fått så många reaktioner på en text jag skrivit som på denna. Uppfattningen om de uppburna handbollsspelarna i Ystad som inte alltid beter sig gentlemannamässigt verifieras på många håll, på fler håll än vad jag själv uppfattade när jag var handbollsspelande tonåring i stan. Jag vet inte hur det ser ut i dag eftersom jag inte så samma sätt verkar i den miljön, men rösterna jag hör pekar åt samma håll. Därför uppmanar jag klubbarna i Ystad att djupare behandla ämnet. När jag gick i skolan och på handbollsgymnasiet fick vi teoretisk utbildning i en massa saker, saker som jag i efterhand funderat över om det verkligen var relevant. Jag minns att vi ägnade en hel teoretisk lektion till att lära oss hur man hanterar en OS-by; hur man inte föräter sig på McDonalds (!) och liknande saker. Hur många av oss i min klass som till slut genomförde en OS-turnering? Nollkommanollkommanollkommanollkommanoll.

Men inte en minut av lektionstid ägnades åt hur man hanterar relationer med tjejer. Hur man beter sig, hur man hanterar den makt som det innebär att mer eller mindre bli idoliserad. Man pratar helt enkelt inte om det här i Ystad. Det är väl delvis därför som jag, av alla reaktioner på krönikan jag hört, inte fått en enda från en handbollsspelare. Ingen som vill berätta sin åsikt. Jag är tydlig med att jag inte vill hänga ut en enda enskild spelare eller människa, jag vill bara att man erkänner problemet och försöker jobba med att klimatet förändras. Förbättras.

Vi handbollare slår oss ofta för bröstet och menar att vår sport är vackrare, mer gentlemannamässig än andra. Det betyder inte att alla aspekter av sporten är bra, och att den inte kan bli bättre.

Blogg in, blogg out.