Blogg

Om de före detta gaffadanskarna i Kristianstad och om fascisterna i Lund

I’m back.

Har haft svärföräldrarna på besök en knapp vecka men nu återgår vardagen till vad som skulle kunna uttryckas som det normala. Jag har missat en del, DET VILL JAG LOVA, och allt jag kommenterar här får jag således vara tvåa, trea eller 99:a på bollen på.

Drott-Kristianstad i SM-final alltså. Den konstellationen har jag inte trott på någon gång under hela året. Kristianstad tippade jag visserligen som ett topplag, men när det stod klart att man fick Sävehof i semifinal ringde alla vett- och sansklockor i huvudet och sa att handbollslagen säger att Partille alltid ska ha representation i både herr- och damfinalen. Tji fick jag, Kristianstad verkar har varit klart bättre i den femte och avgörande semifinalen. Med alla papper klara kan vi slå fast att alla Sävehofs ”stjärnbyten” – Magnus ”Bagarn” Johansson, Kristian Blizzzznatzzzz och Kent Robin Tönnesen – gjort Partillegänget till ett sämre handbollslag. Ett instabilare handbollslag.

Fast vettigare är det så klart att fokusera på IFK Kristianstad. Laget gör alltså sin andra raka SM-final vilket i hög grad är beundransvärt. Ola Lindgren har gjort ett stort jobb i Kristianstad. Till exempel har han förvandlat Lars Möller Madsen och Claus Kjeldgaard från ”gaffadanskar” till perfekta rollspelare. Kjeldgaard älskar att spela offensivt men får bara spela defensivt i Kristianstad, den förstnämnde spelar ibland knappt alls, det är som att han plockas in först när det övriga spelet gått i stå. LMM påminner mig om en kille vi hade i Skånelaget då det begav sig. Jag kallar honom Bengt, vilket han inte alls hette. Bengt satt mest på bänken och tittade hålögt, mentalt som i en annan värld. När lagets spel inte fungerade och vi höll på att förlora kallade ”Chribba” och ”Micke” (våra coacher): ”Bengt, Bengt, in med dig!”. Vi andra fick nästan peka var Bengt skulle spela och på givet kommando från bänken – ”Skjut Bengt! SKJUUUUUT!!!!” – så sköt Bengt och då sköt han nåt djävulskt. Bengt är den enda under min tid på handbollsplanen som faktiskt skjutit sönder en stolpe. Jag svär, det lossnade ett gott stycke trä.

Därmed säger jag inte att LMM och Bengt är imbecilla, det är bara som att två av deras kurvor vidrört varandra i ett diagram.

Markus Olsson är annars  ett tydligare förstaval på nio meter än LMM, men – särskilt under den sista matchen mot Alingsås – var det uppenbart att man gärna lämnar över ansvaret till LMM då det bränns i slutet av matcherna (Skjut Big Lars! SKJUUUUT!).

Och så Drott då. Jag skäms en aning då jag tittar till mitt tips inför säsongen, där jag tippade att hallänningarna skulle missa slutspel. Saker jag inte riktigt hade räknat med:
* Robert Bladh har höjt sig en nivå i målet. Han har alltid varit en medelgod elitseriemålvakt men den här säsongen har han – med hjälp av ett solitt försvar framför sig – höjt sin standard väsentligt. Målvaktskampen Bladh-Lucau känns på förhand helt öppen.
* Magnus Persson har blivit elitseriens målfarligaste spelare (straffar borträknade). Han var ung och lovande för några år sedan, blev sedan skadad och delvis bortglömd och är nu FANTASTISK. Och fortfarande ganska ung, by the way.
* Mittniorna har höjt sig lika mycket. Jesper Adolfsson har fått ett riktigt nationellt genombrott (obehaglig spelstil) och Diego Perez Marne låter oss ana den kvalitet han hade under sin första sejour i Drott, även om hans mest betydande insats hittills under slutspelet faktiskt var att han knockade Johannes Hippe i semifinal 4.
* Philip Stenmalm är fortfarande en aning ojämn men har i sina bästa matcher en ruggigt hög nivå.
* Anton Halén har slagit igenom och känns i nuläget som ett hett alternativ att ha bakom Niclas Ekberg i landslaget.

boan

 

 

Men så har vi ju det här med Albin Tingsvalls mål eller ickemål i slutsekunden av sista semifinalen. Borde vi haft en förlängning i den matchen? Som jag förstår det är det omöjligt att till hundra procent fastslå detta. SVT:s klocka säger att det rimligtvis återstår ett par tiondelar av matchen då Tingsvalls skott lämnar handen, men då teveklockan inte gäller som officiellt mätinstrument kan den aldrig ge mer än en indikation. Delegatens matchklocka inkluderar vad jag förstår decimaler och då bör han ha en mer exakt bild av vad som sker. Däremot håller jag med Tomas Axnér om att delegat Peter Hansson verkar ha en vidvinkelsyn som ingen annan i Fofs Arena. Alla verkar eniga om åsikten att det antingen var mål eller åtminstone väldigt troligt att det var mål, utom Peter Hansson som är HELT SÄKER på att det INTE var mål. Som vanligt saknar jag ödmjukhet hos domare och andra rättskipare. En fullständig övertygelse i dylika svårbedömda situationer och snudd på fundamentalistisk ovilja att ta till sig av matchbilder och annan bevisning tyder i min bok på ett visst mått av världsfrånvändhet och avsaknad av självdistans. Tyvärr är domarna (och i detta fall delegaterna) i den svenska handbollen återigen i fokus och tyvärr förtjänar de att vara det. Nivån är för låg.

Lugi lämnade in protest angående det bortdömda målet och det var en tusenlapp (protestavgift) som de nog såg få vingar redan då den lämnade klubbkassan. Fick inte Guif igenom sin protest (i ett liknande fall fast mer tydligt fel) så kan naturligtvis inte Lugi få igenom sin. Jag kan riktigt se framför mig det sammanträdande protestutskottet sitta vid Lugis skrivelse. De bläddrar lite på slentrian i sina böcker och säger: ”Nej. Där blir det nej. Där blir det bestämt nej. Protestutskottet säger nej”. Referensen är naturligtvis den här.

Jag kan tycka att Lugi slarvar bort sin finalbiljett rätt så mycket på egen hand. De släppte iväg Drott i målprotokollet i alla matcher och hann inte ikapp i tre av dem. I ett lag med kvaliteterna som Lugi har ska detta inte behöva hända. ”Swinging Lugi” är ett begrepp som fortfarande gäller och det verkar som avsaknaden av vinnarkultur spelar en roll. Man ska inte generalisera men det osar lite av akademisk arrogans över Lugi, man vann serien och alla säger säger att Lugi är det bästa laget. Alla ord och allt beröm blir en vagga av falsk trygghet. Kanske blir till och med Axnérs framtoning i media (där han är tydlig med att han tycker att Lugi är det bästa laget) en vagga av falsk trygghet. Det är en ärlig och rak framtoning som jag älskar, men jag vet inte om den passar ett lag som saknar guldkultur av modernt slag.

Mina svärföräldrar och min fru, som var på matchen, vittnar för övrigt om att det finns gott om ”supportrar” i Fofs Arena som liksom laget är ”swinging”; män av äldre modell som initialt påhejar sitt vinröda favoritlag men som i motgång, då Drott gick från 9-8 till 15-8 skriker ”Heja Drott”. Dessa gubbar saknar också modern guldkultur och de saknar för övrigt också karaktär. Det är människor av detta slag som hatar fascismen ända tills de inser att fascisterna är starka och då blir gubbarna till synes omärkligt fascister. De älskar sitt lag men bara om de vinner.

Så vad har vi lärt oss? Ett ospecificerat antal gubbar på sektion F i Fofs Arena är fascister. Typ.

Förtydligande: Drott är alltså inte fascister, det är bara gubbarna på sektion F som är fascister. Drott är alright.

Blogg in, blogg out..