Blogg

Nu måste Jim Gottfridsson vara Gud igen

Amen hallå. Nu har jag julvilat och halvt börjat få ordning på vart mitt liv tar vägen, och då ter det ju sig utmärkt att hugga tag i den här bloggen.

VAFALLS! EM börjar i morgon?!?

Lite så känner jag efter en tid då jag tänkt på lite andra saker än handboll. Ni behöver inte oroa er för mig för jag mår alldeles förträffligt, och de göromål jag haft ska jag för övrigt ändå inte trötta er med. Nu ska jag med liv och lust omfamna handbollen i stället.

EM ska vi prata om och när jag gör det är det lätt att bli nostalgisk och att automatiskt kräka ur sig alldeles orimliga förväntningar. Jag var tio år då det första Europamästerskapet genomfördes 1994 i Portugal. Sverige slog Ryssland i finalen med typ 13 mål och ribban var satt på en nivå som jag med glädje tog som minimum. Sverige är bäst i Europa på handboll, bäst i världen på ishockey och tredje bäst i världen på fotboll. Det var så det var helt enkelt, Sverige var en stormakt. På de fyra första Europamästerskapen i handboll vann Sverige guld tre gånger. 1996 blev Sverige fyra, och det var ett onådens år, ett skithögarnas och dyngbaggarnas år, som jag inte tog för något annat än en abnormitet i kalendern.

Åren efter det senaste svenska mästerskapsguldet, EM 2002, har det förstås gått tyngre. Jag har växt upp och tvingats inse att Sverige snarare är nionde bäst i Europa på handboll och 38:e bäst i världen på fotboll. Dock är vi fortfarande bäst i världen på ishockey, men jag har ju kommit att förstå att det i stort beror på att vi är i princip det enda landet i världen som tar det riktigt på allvar.

Vad har Sverige då för möjligheter att gå långt i EM? Tja, inte är man huvudfavoriter att ta hem titeln, för det är väl fortfarande den gamla kvartetten Frankrike, Danmark, Spanien och Kroatien. Och lägg för bövelen till Tyskland, de blir riktigt farliga.

Men därefter finns Sverige – tillsammans med en rad andra nationer – som en potentiell medaljkandidat. Jag är övertygad om att Kristján Andréssons manskap hade tagit medalj redan i VM i fjor om det inte vore för slumpens nedriga nackskott att ställa laget mot Frankrike redan i kvartsfinalen. Nu är det här laget ett år mognare, och de spelare vi tänkt oss som framtidens härförare – bland dem Ystadskillarna Lukas Nilsson och Jim Gottfridsson – är ett år äldre.

Tyvärr bär handbollsprofetian ingenting av matematikens och fysikens logik. En kvartsfinal då blir inte automatiskt en semi eller en final nu. För det finns saker som talar för det motsatta.

  • Jim Gottfridsson är den enskilt viktigaste utespelaren i det svenska laget, möjligtvis jämte Jesper Nielsen. Och efter sin senaste skada har han väl bara hunnit spela handboll i några veckor. Han såg bra ut i matcherna mot Ungern, men man bör inte vidhänga honom krav på att vara lika dominant som han var i VM. En comebackande spelare kan nå höjderna av sin förmåga, men är också mer benägen att nå dalarna.
    Jim är den viktigaste spelaren eftersom det är han som ska styra spelet, bygga anfallen, hitta lösningarna. Och eftersom det är han som är Gud. Den allsmäktige. Den här tavlan målade jag året då Ringsjön brann och Jim G regerade i Ystads IF. Här sitter han på sitt moln och ser till att det regnar noisettesås. Jag har min Bob Dylan-tröja och så mycket hår som jag tydligen hade på den tiden. Jag samlar noisettesås i karaffer. Noisettesås är EM–guldets gastronomiska motsvarighet.

  • I matcherna mot Ungern såg det svenska försvarsspelet dessutom inte alls lika solitt ut som i VM. Simon Jeppsson har hög potential framåt men han är fan sämre än vad jag själv var bakåt. Ett par gånger släppte han förbi ungrare och såg närmast rädd ut att åsamka dem skada ifall han rörde dem. Åtminstone såg det ut så i den första matchen mot Ungern, som jag såg i sin helhet. Inte heller Lukas Nilsson är någon defensiv fantom, och då hamnar vi ett läge då vi måste göra jobbiga byten. Orkar Jim Gottfridsson spela både anfall och försvar på samma sätt som han gjorde i VM? Tveksamt.
  • En annan sak som talar emot Sverige den här gången är att ingen kommer det minsta oförberedd till en match mot Sverige. I VM susade Ekberg och Tollbring förbi lata qatarier och tunga vitryssar, och ingen verkade riktigt fatta att Bengan Boys var tillbaka igen, med det där kontringsspelet som kännetecknade dem. Till EM har Sveriges motståndare sannolikt knappt talat om annat än kontringsspelet, och att springa hem. Sverige kan fortfarande springa ifrån sina motståndare, men det kommer att krävas snabbare ben, och ingen motståndare kommer att springas ifrån på ren överraskning.

Summa summarum har Sverige ett lag som kan vinna EM, eller sluta tia. Det är väldigt lite som skiljer det ena från det andra, men ett okvalificerat tips är att Sverige åter når spannet 5–8, och därmed missar semifinalerna, och därmed får jag ytterligare en gång konstatera att världen inte ser ut som 1994, då Sverige var bäst på allt som är väsentligt. Till att börja med ska Sverige at sig vidare från gruppen, och bara det blir en pärs. Island, Kroatien och Serbien. Man kan få mardrömmar för mindre.

Jesper Gustavsson till IFK Ystad. Hur kunde vi inte räkna ut det? Eller det gjorde ni kanske? Jag har inte ens tänkt tanken, och ändå framstår det ju nu – vid fullbordat faktum – som den mest logiska sak i världen. Han behöver liksom inte flytta längre än till omklädningsrummet fem meter bort. Han går från att vara en bänkspelare till att bli en sportslig ledargestalt. Visserligen är nivån ett snäpp mer, men i potentialen och tabellplaceringen ligger löftet om handbollsligaspel redan till hösten. För en Ystadsjournalist som gillar att titta på handboll ter sig lösningen som närmast optimal, då vi inte ens behöver läcka spelarkvaliteten utanför stadsgränsen.

Blogg in, blogg out.

PS. Precis när jag sitter och skriver detta förlänger Ystads IF kontraktet med Måns Landgren. Välförtjänt förstås efter Landgrens magnifika spel i handbollsligan. Han leder alltså fortfarande handbollsligans målvaktsstatistik med 41 procent.
Värvningen av Jane Cvetkovski har ju längre säsongen fortskridit känts allt mer onödig, även om det inte är fel att ha en sådan kompetens som reserv och i division 1-laget. DS.