Blogg

Synkroniserat känguruhopp med Arnesson - era satans hjältar

Många speciella handbollsmatcher har man sett, men EM-semin mot Danmark var uppe och nosade på det värsta. Det bästa med den var att jag inte jobbade. Att jag fick vara utanför min yrkesroll och bara vara fanatisk. I slutet av förlängningen hade jag sedan länge ådragit mig vätskebrist och en rejäl låsning i ryggen, ändå hoppade jag synkroniserat känguruhopp med Linus Arnesson med en halv minut kvar.

Sverige slog Danmark, världens bästa handbollstrupp, med en 27-årig division 2-spelare och en kantsmurf på 1,78 på nio meter och i hjälteroller. Var Danmark berett på det? Nä. Var jag beredd på det? Nä, givetvis inte.

Svenskarna skickade en del syrliga passningar åt media efter matchen, att vi inte hade trott på dem. Och det hade vi ju inte. Vem hade det? Vem kunde vara så dum? Någon blåögd naiv jäkel kanske. Kristján Andrésson kanske.

Det är bara att böja sig, erkänna sig överbevisad. Det svenska landslaget gjorde en – med de förutsättningarna som fanns – bragd av ett slag som gjorde att jag inför matchen inte var så jätteuppspelt. Jag föredrar att vara pessimist för då blir jag oftast positivt överraskad. Och det var ju bara förnamnet här. OS-silvret 2012 var ingenting mot det här. Då hade vi Kim Ekdahl Du Rietz och Kim Andersson på ytternio. Nu hade vi Linus Arnesson och Mattias Zachrissson. En division 2-spelare och en smurf.

Måste jag plocka ut en historia ur den här tjocka luntan av hjälteberättelser så blir det den om Rimbosonen Jerry Tollbring. Då han missade kantskottet i slutet av ordinarie tid och danskarna kvitterade, ville jag bara ta lille Tollbring i min famn och krama honom och stryka hans hår och viska till honom att allt blir bra, och jag tyckte att sporten var så grym och att det var så synd om en 22-åring att han så tydligt skulle kunna identifieras som syndabock.

Nu är han i EM-final och det är inte ett dugg synd om honom.

Eller historien om Linus Arnesson. Hedemoragrabben som tog sig ur alkoholism, för att bli den briljante handbollsligaspelaren som trots stor dominans såg ut att aldrig få klä på sig blågult. Så hoppade han ut i proffslivet, hoppade ner i tyska division 2 och sedan upp och in i var svensk handbollsälskares hjärta. Med ett känguruhopp. Var Niklas Landin med på den? Nä. Var jag med på den? Givetvis, jag sa ju att jag synkroniserade hoppet.

Eller smurfberättelsen om Mattias Zachrisson. Den lilla kantkuben som kom att kullagra Mikkel Hansen upp på läktarna. Han mer än någon annan av de svenska spelarna är uppfylld av mentaliteten som säger att han skiter i om du heter Mikkel Hansen eller något annat världskänt – upp på läktaren ska du i en kullagerfint. Ta med ett wienerbröd ner.

Eller Jim Gottfridsson. Som bara varit frisk i någon månad och som inte ens hunnit etablera grundkondis för att orka 60 minuter handboll. Nu orkade han 69,5. Sen hade han soppatorsk och bad Linus Arnesson att imitera ett pungdjur. Jim, din satans hjälte. Jag började kalla honom Gud när han var 17 år och lirade i IFK Ystad och jag har fortfarande inte hört någon invända.

Eller Andreas Palicka. Som i tio år kallats för andre- eller tredjemålvakt i landslaget, eller som en fenomenal reserv på hemmaplan. I EM har det varit tydligt att de båda Rhein Neckar Löwen-keeprarna delat på ansvaret – ändå har folk skrikit efter Mikael Appelgren hela tiden. Nu skriker ingen längre, och skriker de så skriker de Andreas Palickas namn. Jag ska aldrig ifrågasätta målvaktsval längre, de vet exakt vad de gör.

Kristján Andrésson vet mer än någon annan precis vad han gör. Det han gör med ett skadeskjutet svenskt lag i den här semifinalen kan kallas för mycket, trolla med knäna är ju populärt att säga men det här var mer magiskt än så. Eller mycket mindre. Kanske var det inget magiskt alls med det här, kanske var det bara så att ett svenskt lag med modet ingjutet som armeringsjärn i bröstet, plockar ner vilka danska stjärnor som helst från en handbollshimmel.

Nu väntar Spanien i final och plötsligt vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Spanien är ett sämre lag än Danmark på papperet och jag är ju inte dummare än att jag förstår att Sverige har en god chans att vinna det här. Samtidigt ser jag hur det här laget trivs utan press. Och jag ser hur de gillar att vara hjältar. Så låt oss säga att det är omöjligt, så kanske de klarar det igen.

Här en tavla jag målade efter OS-kvartsfinalen 2012. Den är applicerbar även på den här matchen. Det är en variant på Nils Dardels ”Den döende dandyn”. Jag kallar den för ”Den döende dansken” och dansken ifråga är naturligtvis Mikkel Hansen, här i formen av en debil pölse. Svenskarna sveper in den kokta pölsen, som är redo för bronsmatchdöden. Vi är Sverige och vi ska spela final.

Blogg in, blogg out.