Blogg

Låt oss slippa bänklipandet

YIF ställs alltså mot Alingsås i SM-kvartsfinalen. Det borde kännas både bra och dåligt för Jerry Hallbäck. Man kan hitta anledningar som talar för att det är en bra sak, som att YIF vunnit fyra av de sex senaste matcherna mot Alingsås i seriesammanhang. Man kan också hitta anledningar som talar för att det är en dålig sak. Som att Ystads IF ALDRIG slagit Alingsås i en slutspelsmatch. Man förlorade i tre raka i semifinalserien för två år sedan, och man förlorade båda matcherna i ett allsvenskt playoff 2005, men det var på den tiden då faktiskt undertecknad var med, och en sådan tid får väl faktiskt anses som preskriberad.

YIF slutar på en sjätteplats i grundserien, och faktum är att man bara var en seger från tredjeplatsen. Säg att man hade vunnit bortskänkesmatchen i Kungsbacka, då hade man varit trea. Men jag är inte säker på att motståndet hade känts särskilt mycket lättare för det. Men hemmaplansfördelen hade förstås smakat fågel. Nu tvingas man till minst två matcher i Estrad, en uppgift som normalt sett är svår, men som sett mer överkomlig ut i år. Alingsås har förlorat fem matcher på hemmaplan i serien, varav en mot YIF.

Jag tror att Jerry Hallbäck känner sig ganska trygg med vad man behöver göra för att slå Alingsås. Spelar man med tålamod i anfallsspelet och tar välplanerade avslut kommer man att hinna springa hem. I uppställt anfallsspel tillhör Alingsås knappast seriens övre halva i kapacitet. Framåt finns det ingen anledning till oro, YIF är seriens målfarligaste lag.

Prickar YIF:s golden boys – Kim Andersson, Anders Persson och Hampus Andersson – formen, då tror jag att det kan gå vägen för YIF.

Men det får inte se ut som det gjorde 2016. YIF kom in stärkta i semifinalserien efter 3–0 mot Malmö i kvarten, och Alingsås hade avslutat grundserien med en massa förluster. Det kändes som fördel YIF men verkligheten blev en annan. Alingsås körde över YIF, och vad jag minns starkast av den där semifinalserien var Lukas Nilssons och Kim Anderssons minspel och energinivåer i Ystad Arena under den första semifinalen. De satt där bänkade i slutet av matchen och trödde i varandras underläppar. Jag minns allt det där. Vad jag inte minns är att de satt där med sina låga energinivåer på bänken trots att Peter Antoine – i sin krafts dagar – stod och skrek ”helvetes jävlar!” rakt upp i ansiktet på dem. Det är en sådan sak man tycker att man borde minnas.

Vad slutar kvartsfinalerna då? Låt oss tippa!

Kristianstad–Guif 3–0
Man kan låtsas som att man ser något ingen annan möjligtvis kan se och att man är något av handbollstippandets enfant terrible. Att man ska sätta sig på tvären och tippa att Guif vinner en match i Eskilstuna, kanske två? DET GÖR DE INTE!

Malmö–Sävehof 3–2
Malmö är favoriter mot ett Sävehof som underpresterat sett till förväntningarna. Minns att Alingsås tränare Mikael Franzén inför säsongen utmålade Sävehof till en nästan större guldfavorit än Kristianstad. Ja, han trodde rent av på ett tronskifte. ”Ja, Sävehof ser mäktiga ut”, sa han till YA-sporten. Men Sävehof har haft otur med skador. Till slutspelet ska Jonas Larholm komma tillbaka, och då kan man inte vara säker på någonting. Jag lutar ändå åt att tro att Malmö den här gången faktiskt tar sig till semifinal.

Alingsås–Ystads IF 2–3
Jag tror någonstans att Alingsås passar YIF ganska bra. Förra gången de möttes i SM-slutspelet var YIF inte berett på Alingsås slutspelsprestanda, men i år är västgötarna inte lika bra. Spelar YIF sina kort rätt ser jag di vide som en liten favorit i den här matchserien.

Lugi–Redbergslid 2–3
Magnifikt svårtippat. Två lag med helt olika syn på försvarsspel, Lugis defensiva uppställning mot RIK:s offensiva. Båda lagen är bra på bortaplan. Det kan förstås gå åt vilket håll som helst, men måste jag tippa något väljer jag RIK, och då främst för att man har den bästa målvakten. Tangerar Tobias Thulin sina högstanivåer är RIK en finaloutsider.